En gammal man har dött. Hans dödsannons väcker uppmärksamhet. Däri citeras ur en älskad sång ett vittnesbörd om den troendes lycka i Gud:
”Ljuvlig, ljuvlig är änglaskarans sång
och jag skall sjunga med i sången evigheten lång.
Men när jag sjunger om min frälsning,
sänks vart vingepar.
Ty änglarna har aldrig känt
vad jag i Kristus har..”
Änglarna – dessa mångtydiga budbärare mellan gudar och människor, finns i många religioner; kanske uppfanns de inom zoroasterismen; deras sociala ordning är komplicerad och mångskiktad. Deras ymniga förekomst möter ett starkt mänskligt behov av att gestalta glädje och kärlek. De befolkar också den sekulariserade människans vardagsspråk och virvlar omkring oss genom tiden och rummet.
Barndomens skyddsängel vandrar runt vårt hus, bär på två förgyllda ljus, har en bok i handen och Jesusbarnet i famnen. Änglarna är hjälpare och bebådare av stora ting. Även den s.k. rationelle kan, när han mottar en vänlig gåva, till givaren ropa:”Du är en ängel!”.
Änglarna är statuariskt sköna eller knubbigt gulliga..De saknar lidelser och syndaförmåga och åläggs hämde-, informations- och hjälpuppdrag.
I Topelius ́dikt Vintergatan är keruberna representanter för intoleranta makter, som för Gud påpekar Zalamis och Sulamits olämpliga tilltag att genom kosmos bygga en kärlekens ”stjärnebro”. Vi minns att Gud Fader leende avvisar kritiken med de berömda orden: ”Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.”
Den gamle medlemmen av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS), som gått bort i ljus och lycklig tro på Gud, säger farväl till oss som är kvar genom att utbrista i en bekännelse om den mest outsägliga lycka och det med ord, som väcker stark genklang.
Änglarna, stora och små keruber, serafer och allt vad de heter, virvlar runt, ljuvligt sjungande. Han som just lämnat jordelivet sjunger med och besjunger därvid sin oändliga lycka, som är ”frälsningen i Kristus” och – änglaskaran blir stilla, fäller samman vingarna likt fåglar som går till vila, tar tysta och förundrade del av gestaltningen av en sällhet, som de per definition inte kan erfara…Och jag som ögnar igenom dödsannonsen drabbas av en resonans från något oerhört, något som gör att tårarna inte kan hejdas: en genklang av den största lycka.
Denna sång tonar inom mig när jag nu på morgonen läser Hesekiel 1 om vingarna so är utbredda o sänkta i respekt inför den Helige.
Letar i psalmboken…var finns psalmen/sången?
Kära Birgitta.
Jag tror inte den här sången finns eller har funnits i Sv. Kyrkans psalmbok. Den hör nog hemma inom ”frikyrkligheten”, kanske Missionsförbundet. Jag är tacksam för besked från någon som vet. Det intressanta är ju vår reaktion, vår upplevelse av stark ”genklang”, när vi tar del av den, blir så berörda. Religionspsykologen Antoon Geels skriver om den omedvetna ”primärprocessen” i vårt inre, som leder förbi den sekundära tankeprocessen och knytets samman med en tredje ”magisk” process som både gestaltar ett inre problem och samtidigt ”löser” det – vi blir tröstade, kanske, vill jag tro, befriade från oron över döden.. Det är der som kanske är ”genklang”…