Människans livslopp svänger hit och dit. Olika faser avlöser varandra, repeteras. ”Trotsådern” är en sådan repetetiv fas, som – enligt dem som ”vet” – kommer och – går i haltande tempo: En första inträffar när vi är i 2-årsåldern, en andra när vi är omkring 6, en tredje i den kaotiska period som kallas tonår. Dynamiken är en funktion av vår utveckling som eller till mogna människor. ”De som vet” menar att omgivningen, t ex föräldrar, lärare, kan tillämpa olika strategier för att handskas med den tredskande avkomman. Allt ordnar sig med tiden, även om vi inser, att ”dumheter”, som görs i barndom och tonår, inte alltid kan lämnas bakom oss (de kan vara brott om de bergås av vuxna) utan långt fram i livet komma att beröva oss framgångar vi menar oss vara förtjänta av.

Men vad gör vi med människor som befinner sig i den sista trotsåldern – oss gamla, som inte vill/kan finna oss i att vara blida, rara, iaktta följsamhet med omsorgsexperternas anvisningar, vi som har en gerontisk motvilja mot att anpassa oss? Som inte upphör med att vilja ta plats, engagera oss, formulera kritik? Som faktiskt med rätta vid betraktandet av samtidens förlöpningar har fog för att utbrista ”Vad var det jag sa?” En gammal människas livslånga läsande tar inte slut med åren. Hon är kanske mer välunderrättad än vältrimmade yngre. Är det inte olämpligt? Respektabilitet synes ju ha ett Bäst Före Datum, relaterat till ålder och höjden på den offentlighetsnivå, där människan vistas.

Just nu läser en sådan gamling tidskriften Respons kloka nya nr 1-2/2024, som presenterar och recenserar böcker om framväxt, innebörd, sönderfall av politiska och fr.a. ekonomiska föreställningar, som lett till ”Nyliberalismens” framgång och pågående kris, om prissättning, som inte har med värde att göra, om allas vår transformering till ”kunder” på allt fler och växande marknader.

Läsningen ger oss hjälp att titta i backspegeln och se vad vi för länge sedan borde ha insett och vi som människor med omdöme och rösträtt borde ha sökt motverka/förhindra. Men det gjorde vi inte. Ty det kunde ha tytt på att vi – där och då – hade ansetts vara ”fel” upplysta.. Och så fick t.ex. Göran Persson kommunalisera skolan och öppna för friskolesystemet.

Att riktigt beskriva nyliberalismens rötter, uppenbarelseformer, är ett enormt företag. Dess effekter är dock uppenbara: Skolans kris, den växande ojämlikheten, populismen – med behov av enkla svar på svåra frågor – känslan av ”förlust”, kränkthet, korruption i nya former, samspel mellan myndigheter och kriminalitet, relationers förytligande, maniskt dokumenterande, horder av nya experter och fr.a. kapitalets upprepade, högljudda argument för misshandeln av naturen. Zarembas ”nygamla” bok ”Skogen vi ärvde” recenseras på nytt och vi skakas om, kalhyggena växer ju.

Erik Wikberg vid Handelshögskolan i Stockholm tar ”En helikoptertur över svenska marknadsutveckingar”, Jenny Andersson, professor i idéhistoria i Uppsala, dissekerar i en imponerande essä ”Näringslivets kulturrevolution”, en berättelse om oheliga allianser, ”fulspel”, svårgenomskådad mobilisering av skilda maktcentra.

Tidskriftsnumret (det finns på nätet med tillhörig debattdel) innehåller andra omistliga inslag som Chefredaktörens samtal med den israeliska sociologen Eva IIlouz. Hur hanterar man insikten om de ohjälpligt svåra motsättningarna i konflikten i Mellanöstern och fördelar skulden till all grymhet, allt lidande? Illouz’ ärlighet och – villrådighet är gripande.

Nöjsamheter finns också: Helena Granström försöker vänligt göra rättvisa åt filosofen Patrick Lindens besynnerliga plädering för vår plikt att försöka avskaffa Döden; det är snällt av henne! Bakgrunden beskrivs till påhittet av verktyget KPI för möjligheten att jämföra värdet av allt möjligt med allt möjligt. Läsning: ”Varors värde – kvalitetsvärderingar i konsumentprisdindex under 1900-talet” av Daniel Berg och Rasmus Fleischer. Om boken säger Erik Wikberg, att författarna ”åstadkommer en sorts omvänd ingenjörskonst av ekonomers abstraktioner”. Ola Sigurdson läser viktiga böcker om den tidiga kristendomens ”pluralism” och mycket, mycket mera, som utlöser vreda vrenskningar och instämmande grymtningar av en människa mitt i sin sista trotsålder.

Men, gamla ilskna människa, BESINNA DIG! – Du klagar ju över den du själv har varit – en yngre mer vältrimmad person –  och över en tidsanda du borde ha försökt påverka till det bättre – du lärde dig t.ex. inte ngt om innebörden av KPI och eller försökte genomskåda särskilt mycket!  Du är inte oskyldig!!!

Pin It on Pinterest