Ansträngningarna att förminska eller bortförklara hotet om katastrofala klimatförändringar pågår ständigt. Just nu tycks det som en ny våg av klimatförnekelse – eller i vart fall kraftfulla försök att bagatellisera klimatfrågan – är på gång över världen. Den drivs av kommersiella intressen men också av populistiska politiker.

Vad gäller de ekonomiska intressena är de enkla att förstå. Olje-och gasföretagen tjänar stora pengar på sin verksamhet – ofta 20 – 25% i avkastning på investerat kapital. Så utifrån rent egenintresse är kampanjerna syftande till att försena eller motarbeta energiomställningen helt förståeliga. Jag deltog f ö i en stor energikonferens i London för något år sedan och ställde då frågan till de samlade olje- och gasintressena: ”Varför diversifierar Ni inte Er verksamhet? Ni har stora vinster och borde kunna bidra till utbyggnaden av sol och vind”. Svaret blev:” Varför skulle vi gå ned i avkastning till beskedliga 5 – 10% – jämfört med vad vi tjänar idag?”

Olje-och gasföretagen är extra aktiva i relation till potentiella marknader i låginkomstländerna. Efterfrågan på energi kommer att öka där – och måste öka om länderna skall kunna lämna fattigdomen bakom sig. Om dessa länder inte skall fastna i fossilekonomins grepp krävs omgående mycket stora investeringar i förnybar energi – man talar om belopp i storleksordningen 1. 500 miljarder dollar årligen fram till 2035. Men satsningarna hittills når inte ens upp till en tredjedel av detta belopp. Så här står klimatfrågan och väger. Ansvaret faller tungt på de rika länderna – däribland Sverige – men hittills är det tyvärr mest löften om tekniksamarbete som levererats.

När det gäller populisterna inom politiken är orsakerna till att man inte tillmäter klimatfrågan någon betydelse – eller framställer den som ren bluff à la Trump – att man vill spela på allmänhetens rädsla för ökade kostnader men också ändrade levnadsvanor. Bilåkning, flygresor och köttätande står i centrum och genom att spela ut dessa frågor ser populisterna goda möjligheter att värva röster.

Det senaste bidraget i en kampanj som syftar till att minska stödet för energiomställningen utgörs av filmen ”Climate: – the Movie” – en film som lätt laddas ned på Internet. Filmen presenteras som en dokumentär men är en enda lång anklagelseakt på temat ”klimatförändringen bygger på falska fakta och utgör en enda stor konspiration”. Myter, rena lögner och faktafel staplas på varandra med hjälp av ett antal äldre forskare – varav flertalet ej har någon som helst koppling till klimatet. Jag har redan kommenterat filmen i tidskriften Kvartal men vill gärna sammanfatta min kritik i Global Bar Magazine.

Filmen leder tankarna till ”Merchants of Doubt” – en bok för snart tolv år sedan av Naomi Oreskes och Eric Conway. I boken visar de övertygande hur först tobaksindustrin och sedan fossilindustrin under årtionden ägnade sig åt att så tvivel om tobakens skadliga effekter på hälsan respektive koldioxidutsläppens negativa påverkan på klimatbalansen. Till sin hjälp hade både tobaks- och oljeindustrin representanter för forskarsamhället som trädde fram som en slags garant för att de påståenden som gjordes från industriernas sida var trovärdiga.

I ”Climate: – the Movie” används precis samma grepp, dvs ett tiotal forskare – flertalet utan någon koppling till klimatforskningen – träder fram och gör sitt för att dödförklara allt vad klimatforskning heter. Påståenden av typen:

– ”det var mycket varmare förr” – denna jämförelse är dock helt utan relevans. Det är först under de senaste dryga 10 000 åren – det vill säga under Holocen och övergången från den senaste istiden till interglaciala förhållanden – som klimatet på jorden varit sådant att det över huvud taget gått att bygga upp mänskliga samhällen.

– ”temperaturen under viss del av Medeltiden var varmare än idag”- forskningen har entydigt visat att temperaturen idag är högre.– ”temperaturen ökar först, därefter koldioxidhalten”- implikationen är att klimatforskningen skulle påstå motsatsen, men detta är fel

-” det är starkare aktivitet hos solen som orsakar uppvärmningen” – de senaste 35 åren har, visar forskningen, solens aktivitet minskat medan uppvärmningen gått allt snabbare

– ” den varmare temperaturen beror på att mätstationerna ligger nära städer och städer genererar överskottsvärme” – uppvärmningen är, visar både mätningar på land och via satellit, i själva verket lika stor i städer som på landsbygden

– ”människans utsläpp är bara en bråkdel av vad växter och hav genererar” – men detta balanseras av att växter och hav absorberar ungefär lika mycket som de släpper ut. Detta håller atmosfärens CO2-nivåer i balans. När vi adderar människans utsläpp år efter år så rubbas denna balans, men detta nämns inte i filmen.

Det märkliga är blandningen av argument som å ena sidan förnekar att uppvärmningen över huvud taget äger rum till argument som å andra sidan hävdar att uppvärmningen beror på andra faktorer än utsläppen av växthusgaser.

I den senare delen av filmen målas konspirationsteorin upp om ”vänsterkrafterna” – i USA likställs detta med liberala politiker – som vill kontrollera ”den fria marknaden och kapitalismen” och ”begränsa människors frihet.” De som vill begränsa användningen av fossila bränslen påstås därtill vara ”motståndare till att fattiga människor ska få det bättre.”

Climate: the Movie är därför i mina ögon en högst tvivelaktig – för att inte säga usel – film. Om syftet var att seriöst diskutera klimatförändringen och dess risker så borde rimligen någon eller några av ledarna inom klimatforskningen fått en möjlighet att kommentera alla de påståenden som görs. Men så är inte fallet. Filmen är en 80 minuter lång anklagelseakt både mot klimatforskningen och många ledande politiker. Men de anklagade ges inte en chans att svara.

Det är egentligen ingenting nytt som förs fram i Climate: the Movie. Argumenten har funnits med i debatten alltsedan 1980-talet, med finansiering från fossilindustrin och tankesmedjor i USA som ”Heartland Institute” och ”CO2 Coalition”.

Debatten om huruvida klimatförändringen innebär ett allvarligt hot eller ej borde vara avslutad. Det fanns en tid då medierna kände ett behov att i nästan varje diskussion om klimatet inbjuda representanter för ”båda sidor”. Det behovet finns inte idag.

Under många år var forskarsamhället – främst i form av IPCC – försiktiga och återhållsamma i sina uttalanden. Men med varje ny rapport har riskerna blivit allt klarare. Det riskpanorama som den överväldigande majoriteten av forskarna är överens om idag är mycket allvarligt och måste vara utgångspunkten för resoluta åtgärder mot utsläppen av växthusgaser. En rapport från Potsdam-Institutet i förra veckan beskriver de negativa konsekvenserna för våra ekonomier i framtiden som mycket stora. Lågt räknat skulle skadorna, som en effekt av de utsläpp vi redan orsakat, motsvara minst 20 % av BNP år 2050 – och då har vissa typer av extremväder inte räknats med. Inte minst mot den bakgrunden måste alla goda krafter mobiliseras mot fossilindustrins och populisternas försök att trivialisera frågan.

Anders Wijkman, Hedersordförande Romklubben

Pin It on Pinterest