”Lars Noréns poesi 1962-2016” anländer, sänd från ”min” bokhandel, som också är antikvariat och som förser mig med vad jag behöver.. av livets egentliga nödtorft.
Boken är varsamt placerad i ett s.k. danskt band, som omsluter 582 sidor. Mikael van Reis har valt ut, introducerar och sammanfattar; dikterna befinner sig i hans goda omfamning.
Volymen är formgiven av Albert Bonniers Förlags (kanske geniala) Nina Ulmaja: Titeln ”Avgrunden av ljus” framträder i relief; det lyser svagt långt bortifrån – nerifrån – ur en abyss, vars ingång kan skönjas genom bokomslagets disiga, gråbleka dagsljusdager.
Jag slår upp boken ett stycke hitom de undersköna grafiskt dekorerade sidor, som välkomnar till dikterna i sista Norénsamlingen ”Stoft” från 2016; blicken faller på raden med diktarens fråga ”Åt vem skall jag vara förväntan?”
Denna undran kan vara allas vår.
Märker, att jag inte vågar stiga in i den sista diktsvitens oerhörda katedral, inte än på en stund.
Så ser jag på BBC/Earth ett program i milde partikelfyikern, ständigt lika unge, professor Brian Cox’ serie av TV-essäer om Universum; det handlar denna gång om ”slutet”, om värmedöden, om de sista atomernas utslocknande, om den fullbordade, oändliga entropin, om att galaxerna förskingrats, att Tidens Pil har nått fram.
Det absoluta tomrummet återstår, oändligt stort, gränslöst kallt, vid absoluta nollpunkten.
Cox berättar inte i vad tomrummet vilar – för det vet han ju inte – utan överlåter åt tittaren att inom sig försöka ”slutföra” berättelsen. Ty det måste tittaren göra för att få ro för natten….
och upptäcker, att Lars Norén redan 1975 säger: ”Födelsen är posthum..”
BÖW i Lövstabruk.
P.S. Som den mycket eventuelle deltagaren i denna ”Eftertanke” märker, visar jag, om så är möjligt, i min text anropad författares ansikte. Ibland upptäcker ju kameran eller porträttören något som visar att ”Skönhet” betingas av erfarenhet, ett levande inre liv, en själs spegling… inför det kan vi ett ögonblick behöva stanna upp.
Senaste kommentarer