Det svåraste är det bästa.

Geniale cartoonisten Nicklas Eriksson, som lär komma från Obbola i Västerbotten, är en god kommentator av tidsandan.
Så här demonstrerar han det i en mångskiktad reflexion i anledning av uppståndelsen kring AI.

Och så här kan man tänka inför Nicklas’ slutsats:
Det som konstituerar vårt mänskliga vara är insikten om att vi måste dö – det ger livet mening och kärlek till detta liv; samtidigt skrämmer det oss. Vi har därför i alla tider ”förhandlat” med Döden om uppskov. Några av oss söker oavbrutet kunskap om hur vi skulle kunna förlänga livet, helst bli ”odödliga”.
Men.
Till sist blir vi ju alla lyckligtvis hämtade av Liemannen. Tanken på odödlighet skrämmer ju oss i långa loppet mer än insikten om att vi skall dö. Och aldrig så välmatade ansamlingar av Artificiell IntelligensI kan ju inte nyttjas i det obevekliga förhandlingsspel, vars utgång är given. Inför detta känner vi en stor förtröstan. Vi är människor, alltså något annat och mer än algoritmer på hög. Och vi kan med tiden erfara sorgen över förlusten av en älskad människa som en gåva.

(Nicklas Eriksson publiceras på webbsida Carpe Diem.)
BÖW.