Wolfram Eilenberger är ännu en av dessa produktiva och skrivkunniga tyska yngre forskare, som inte räds att ta sig an de största frågor vi människor brottas med, dem som rör moral, frihet, ansvar, förhållandet mellan den enskilde och kollektivet.

Eilenberger resonerar i ”Frihetens lågor, filosofins räddning i en mörk tid 1933-1943” (Daidalos 2023, sv. övers. Jim Jakobsson) med fyra författare/filosofer, som för en mansålder sedan i en ännu mer krisartad tid än den som vi just nu upplever, utifrån egna ord och övertygelser får redovisa för sitt handlande och sina argument. Samtalet förs med en kvartett kvinnor, som med filosofins redskap vill förstå världen och motivera hur de handlar och tänker:

Ayn Rand, sovjetisk flykting och USA-verksam författare, övertygad libertarian med kanske ännu pågående inflytande över delar av den amerikanska ”höger”, som betonar den individuella friheten som det allra största samhällsvärdet, född Rosenbaum i en familj, som hotas av svältdöden i det av den tyska nazismen besatta Leningrad.

Simone de Beauvoir, fransk filosof, i nära och komplicerad ”fri” relation med Jean Paul Sartre och länge i centrum för Europas intellektuella intresse, inflytelserik uttolkare av kvinnors villkor i ett författarskap, som ännu inte är helt färdigavlyssnat.

Simone Weil, som dör vid 31 års ålder, utmärglad och svag efter att förgäves ha försökt bära vapen i spanska inbördeskriget, dela hårt kroppsarbetande människors faktiska vardag, vara solidarisk med de mest utsatta, förena sitt judiska tankearv med det kristna och under ett kort hektiskt liv frambringa ett författarskap, som, i fråga om i dag aktuellt djupgående inflytande, en, för hennes skrala hälsa oavbrutet oroad, samtid omöjligen kunde föreställa sig.

Hannah Arendt, respektingivande filosof av facket, upptagen av spörsmålet om det är möjligt att i Aristoteles mening ö.h. handla etiskt; hon skriver på 1960-talet den uppmärksammade boken om Eichmannrättegången och ser, att ”ondskan” i de nazistiska förbrytelserna under Förintelsen av judarna är ”banal”, den är, som alltid, inga ”stora” andars verk. Det som gör Arendts insats särskilt angelägen att begrunda just nu är hennes uttalade skepsis mot inrättandet av staten Israel; hon avråder aktivt från detta och påpekar att den enda möjliga och rimliga ”lösningen” i Palestina är skapandet av en ”federation av likvärdiga stater”, en arabisk och en judisk.

Alla fyra filosofer/författare har lämnat enorma mängder egna ord efter sig. Vi får hela tiden följa deras tankeverksamhet i böcker, filmmanus/dramatik (Rand), dagboksanteckningar, artiklar, brev, servettklotter, vittnesbörd av andra om vad de har sagt och sagt att de tänkt. Eilenberger håller oavbrutet samtalet i gång, ställer frågor, reflekterar över deras ord. Notapparaten är enorm.

Den som läser boken, riskerar att genomgå en sinnesändring och skakas av frågan: Hur ärlig är jag, hur många av mina ”ord” är värda att tas på allvar? Hur villig är jag att axla verkligt ansvar för mina etiska prioriteringar? Hur kan jag förstå ”den andre”?

Och vem/vilka av de fyra synes Eilenberger själv till sist se i mest förklarat ljus? Inte lätt att svara på men kanske Simone Weil och Hanna Arendt. Weil som slet ut sig, Arendt som aldrig gav upp. Men för att reda ut det måste läsaren skärskåda Eilenbergers samtalsmodell lika kritiskt som han hanterar sina fyra filosofer.

Han kan t.ex. inte motstå att nämna, att Sartre och Beauvoir för att ”koppla av” cyklar runt i natursköna östra Frankrike samtidigt som Vichyregimen utlämnar franska judar till förintelselägren. Vad skiljer detta från mitt nyårsfirande 2024 med en liten läckerhet, ett glas ”bubbel”?

BÖW

Pin It on Pinterest