”Og eg vil gje han en kvit stein, og på steinen er det skrevet eit nyt namn som ingen kjenner utan den som får det.
Opernberringa

Dona nobis pacem Agnus Dei”

Vårt kollektiva medvetande förefaller präglas av en  förenklad världs- och kunskapssyn, som gjort konst- och litteraturkritik hjälplösa inför stora delar av verkligheten, den som just konsten, religionerna, filosofin ger gestalt.
Föreställningen om ”religion som privatsak” har effektivt tjänat syftet att stärka den sekulära staten, och våra friheter; samtidigt har den kommit att förvisa delar av den mänskliga erfarenheten till ett ingenmansland av förnekelse och inskränkthet och klippt av rottrådarna till tidlösa, oavvisliga, mänskliga erfarenheter. Ett människoideal som mest uppmuntras synes vara individualistiskt, inställt på förverkligandet av ett endimensionellt själv, som skall betjäna ekonomiska och exploaterande krafter.

Unga människor uppmanas att ”utforska sin sexualitet”, inte att undersöka sin kapacitet för medkännande, mod, sanningskärlek, solidaritet, offervilja… Den bildning som ger oss upplevelse av tillhörighet, sammanhang, tillgång till språk för ”det outsägliga”, bemöts ofta med förakt.
Oavbrutet idolporträtteras s k kända personer med havererade personliga liv. Artificiella, konstgjorda, figurer, t.ex. s.k. influencers, tas på allvar.
Lyckligtvis är vi många som inte kan gå med på detta.

Så får Jon Fosse Nobelpriset i litteratur och ett skred sker i våra medvetanden. Vi sitter i utkanten av marginalen av den litterära offentligheten, avstår ännu en gång från det tillrättalagda myset i t.ex litteraturprogrammet Babel och från att klicka fram (papperstidningen utdelas inte här!) den femtioelfte by linebekännelsen om det individuella måendet hos någon s.k. känd person, så som medier oavbrutet återrapporterar det sig självt avynglande autofiktiva temat.

Vi sätter oss vid Fosses Septologien och förs in i den större verklighet, som finns inom oss och bortom pladdret runt oss.

Och då finns Leif Zern där! Vår bäste, vidunderligt öppensinnade medlyssnare.

Zerns kritikergärning framstår som unik. Vi följer med tacksamhet i ”Det lysande mörkret” (Faethon förlag 2023) hans avlyssning av och guidning i Fosses dramatik och därmed hans avkodning av innebörderna i kristna, judiska och andra mystika kunskapstraditioner, hans trygga hemvist i en sammansatt, rikt bildningsarv, som vi kan avläsa som europeiskt/västerländskt.
Och det djupa missmod vi en tid känt inför ett grymt förändrat politiskt landskap här hemma och en vedervärdig global världsordning, genomsyrad av maktlystnad, grymhet, förakt för sanning och utebliven insikt om de faror för vår natur och vårt kosmiska hem, som vi själva tillåtit och befordrat, kan hanteras.

En smula.

Vår skröplighet i en värkande kropp går att hålla emot, vi kan fortsatt inbjuda dem som delar vårt temporära missmod till samtal och verklig dialog, ännu en gång sluta ögonen och strax lyssna in en större verklighet i Bachs Juloratorium…

Fosses tänkande dubbelexponerade medvetande i Septologien ser och inser innebörden av det Andreaskors han som konstnär skapat:
”Og eg ser mig stå og sjå mot biletet med dei to strekane, den lilla og ein brun, som krysser einannan på midten…og tenkjer at dette ikkje er nokot billede, men samstundes er billetet slik det skal vera, det er ferdigt…”

Det stora verket Septologien har ett motto:

”Og eg vil gje han en kvit stein, og på steinen er det skrevet eit nyt namn som ingen kjenner utan den som får det.
Opernberringa

Dona nobis pacem Agnus Dei”

Pin It on Pinterest