Ur den en smula kaotiska bokhyllan trillar en bok från 1978, sänd till mig tio år senare av en god vän, död sedan länge, med hälsningen ”Några läsvärda rader i vårbrytningen”.
Boken med titeln Från Aeneas till Ahlin innehåller ett urval från 1951-1975 av Olof Lagercrantz’ litteraturkritik (Red. Bengt Hallgren). Omslagsbilden utgörs av Sven-Erik Sjöbergs porträtt av författaren, i stillsam eftertanke (?) i sin trädgård, omstridd och kritiserad för sina ibland hårda personangrepp, sina politiska ställningstaganden.
Men vilken litteraturkritiker är han inte! Ingen hans like finns i dag. Kristoffer Leandoer skulle kunna bli det, om han inte hade så bråttom!
Den volym jag påträffat innehåller några av de vackraste texter om ”läsandet som existensform” jag kan tänka mig. De tar läsaren vid handen och öppnar portarna till de stora och tidlösa författarskapen genom ett känsligt, rikt associerande och reflekterande över samtida, nu mer än halvsekelgammal bokutgivning, som känns högaktuell, och över märkvärdigt levande klassiker som t.ex. Vergilius’ Aeneiden, vår kulturs största och viktigaste dikt. Den handlar ju om att vara medborgare i världen: När Aeneas flyr från det brinnande Troja, bär han lagens tavlor i famnen, sin gamle lytte far på ryggen och han har sin lille son vid handen; han flyr för att grunda Rom, som han vill skall bli ett rättfärdigt rike.
Lagercrantz möter 24 oktober 1958 Tomas Tranströmers diktsamling ”Hemligheter på vägen” och läser:
– Ett sorl av röster efter plöjaren.
Han ser sig inte om. De tomma fälten.
Ett sorl av röster efter plöjaren.
En efter en gör skuggorna sig loss
och störta in i sommarhimlens avgrund,”
Och kommenterar:
”Vad är det som sker i denna dikt? Plöjaren går över fältet bakom oxe eller häst. Fåglarna följer honom för de upplöjda maskarnas skull. De skriker och flaxar och lämnar slutligen scenen för andra jaktmarkers skull. Eller är där inga fåglar? Är det tankarna – hans förflutna – som virvlar kring mannens huvud? Eller är det röster som läsaren hör, när han skådar denna klassiska scen med dess ekon ur gångna kulturer? Plöjaren ser sig inte om, skuggorna lösgör sig, en efter en, och störtar förintade i avgrunden. Det säger något om våra liv. Vad vågar vi inte svara på..”
Häromdagen trillar ur mina hyllor en diktsamling av Folke Isaksson, framstående poet och essäist, besynnerligt bortglömd i vår tid. Volymen visar sig innehålla en Isakssons personliga dedikation till just – Olof Lagercrantz och jag undrar förstås, hur den boken kan ha hamnat hos mig i Lövstabruk. Än en gång funderar jag över Diktens märkliga både materiella och immateriella avtagsvägar, som ofta synes leda bort men ändå alltid hem.
BÖW
P S. Knappt har jag klickat iväg en liten språklig ändring i ovanstående text, förrän Litteraturbankens månadsbudskap dyker upp i min brevlåda och jag får veta, att – Folke Isaksson är ”Månadens diktare”!
Jag erbjuds att läsa denna Isakssondikt:
Medan stenmästaren beskriver grupperingar, gestalter som skrider fram / en parad av aktörer /i legendens milda, stränga ordning
Förstelning, så kan det synas / men bilderna gripbara, innebörden förnimbar /en stor stillhet i denna tystnad,/ ett eko från ett mycket stort djup. –
Sammanträffanden eller tillvaron sådan som den i grunden är?
DS
Senaste kommentarer