Böcker är vänner, som man oftast väljer för livslång relation. De blir allt fler, medan åren går. Nya förvärvas, gamla anropas på nytt; samtalet utsträcks i tiden, utvidgas i det mentala rummet, som expanderar och alltmer befolkas. Där råder inte trängsel utan klart väder, frisk vind, fågelsång och – samspråk.
Goda valfränder denna höst: Mikael van Reis’ essäsamling ”Den röda fläcken”, en i raden av författarens stora texter om konst, dikt, musik, ”tidsanda”, och Lars Anderssons diktsamling ”Jordens ansikte”, hans enda (!) bredvid ett omfångsrikt prosaförfattarskap. Olika böcker, men varandras spegelbilder, båda djupt personliga och därför allmänmänskliga.
Den ena till synes disciplinerad, eftersinnande, skarpsinnigt reflekterande, den andra till synes kaotisk, djärvt associativ, båda ändå med stark inre konsistens; läsaren leds steg för steg – av M.v.R. – eller virvlas fram – av L.A. – mot en djupare tankens inlevelse, en starkare känslans insikt. Tack till Martha Nussbaum för hjälp med den distinktionen.
Väljer bland van Reis’ drygt 600 sidor (notapparat, bildförteckning är organiska delar av den totala texten) betraktandet av van Eyks målning ”Bebådelsen” från 1435. Lars Andersson öppnar med samma scen: texterna speglar varandra.
van Eyk ser den märkvärdiga händelsen utifrån: Det gotiska rummet, Maria formar vid ängelns häpnadsväckande budskap med händerna ett inre rum, där någonting skall komma att växa.
L.A. gestaltar tidigt i sin dikt vad som sker inne i unga Marias kropp och förknippar Kristi avlelse med basal kunskap om befruktning, embryots tillblivelse, fostrets individblivande, allas vår historia, som också säger, att vi är ämnade att bli till B’tzelmeinu, Guds avbild.
Poeten använder sig av genetikens och evolutionsbiologins begrepp, avslöjar deras poetiska mångtydighet; på det klagar flera recensenter eller avstår från att se det innebördsrika i. Se bilden överst, som får illustrera diktarens mångskiktade trädmetaforik:
Fler vittnesbörd om mina läsupplevelser skulle kanske göra min högst eventuelle läsare utmattad. Därför bara ännu en reflektion:
Båda böckerna öppnar välgörande perspektiv på dikotomin manligt-kvinnligt. L.A. säger inte mycket om fäder – de är i hans stora dikt bara fyllda av förundrad tacksamhet och ödmjukhet – eller om Josef, en liten man och sann hjälte.
M.v.R. påminner i en annan av bokens essäer även om storslagna män som t ex de två unga franska diplomaterna vid Henrik VIII:s hov på Hans Holbein d.y:s berömda målning Ambassadörerna. Tjusigare, stiligare kan ingen framgångsrik vd (man eller kvinna) i dag vara, inte Stureplanskändisen eller by linepresenterade kolumnisten.
Återstår gör bara den Ekelöfska uppmaningen: Tag och läs.
BÖW
Senaste kommentarer