Den ena av två ”ledande” morgontidningar anländer till min lantliga postlåda. Jag ögnar en anmälan av ännu en ”relationsroman” om medelklassens livspussel, om dess uppgörelser med egna frånvarande föräldrar, problem med ”liggandet”, om en kvinna som ”ångrar” sina barn. Samtidigt på nyhetsplats rapporter om gängvåld, psykisk ohälsa bland barn och ungdom, skolans elände och skilda aktörers tvärsäkra besked om lämpliga ”krafttag”. Någon betonar med emfas att barn bör läsa goda böcker, att ordning måste upprättas i skolan, att goda värderingar skall ges plats i uppfostran och undervisning. (Vem har något däremot?) En pedagogikakademiker uppges lansera ett ”forskningsprojekt” om hur nydiktade barnvisor med uppbyggligt innehåll kan nyttjas i förskolan för långsiktigt främjande av goda seder, främst bland barn ”med diagnoser” och skral ”impulskontroll”.
Inte i dag heller i stora tidningen ett ord på kultursidan om den s k barnlitteraturen, böcker för och om barn och andra ickevuxna människor; barnbokskritik finns uppenbarligen inte – längre – i Sverige.
Vi vet alla vilken stark, ja, livsavgörande, inverkan barndomens möten med goda berättelser har haft på oss. Jag tillhör det åldriga gäng, som lärde känna de stora sagorna och myterna, Bibelns berättelser, men även ”Rasmus reser till Amerika”, som tidigt mötte den förskräckliga ”Häxan Avundsjuka”, liksom Beskows ”Den allra största grodan, som är vän med Lillebror”, de reglementsenligt agerande keruberna i Topelius’ ”Vintergatan”, som upprörs av Salamis och Zulamiths olämpliga kärlek, vilket får Gud Fader att leende understryka: ”Vad kärlek i min värld har byggt det river jag ej ned..”, Selmas förfärliga anförvant Morbror Ruben, som tidigt gick bort och därför blev en plåga för släktens barn – ingen liten syssling kunde ju vara så ordentlig och präktig som posthume Ruben. Förmedlarna av de här texterna avstod inte från att visa upp det motsägelsefulla, de svåra moraliska frågorna. De sökte främja små människors förmåga till reflektion om mening och sanning.
Om sådant vill/kan inte kulturredaktörer åstadkomma samtal. På de prestigetunga kultursidorna är det tomt och tyst om barnlitteraturen. Inte ens den mest formidabla internationella utgivningsframgång inom ”genren” barnböcker tycks intressera kulturredaktionernas priviligierade problemformulerare.
Deras värderingar delas lyckligtvis inte alltid av små medier, som t.ex. Norrtelje Tidning. Och som väl är, har bibliotekens ödmjuka tjänare, Btj:s (hittills?) oförtröttade läsare och recensenter, förskole-, låg-, och mellanstadielärare, som verkar nära barnen och känner deras – och egna – behov, förstått att ta märkvärdiga ”barnböcker” till sina hjärtan och öppna deras värld för barn och för vuxna i barns närhet.
Jag pratar med Kalle Güettler, lärare, livslångt verksam skapare av goda och igenkännliga läsvärldar för barn i olika åldrar och en av tre upphovspersoner till en av den mest framgångs- och inflytelserika serie av ”barnböcker,” som skapats under senare år och som kommit ut med 10 titlar på många tungomål.
Bokserien på numera 18 språk har sin upprinnelse i ett samnordiskt projekt, som startade omkring år 2000, då nordiska barnboksförfattare och bildskapare träffades på Biskops-Arnö för att arbeta tillsammans.
Böckerna berättar i briljanta bilder och underfundiga texter i lysande samspel om två varelser, som egentligen är du och jag, Stora och Lilla Monster, i komplicerad, tät och oavbrutet ömsesidigt utvecklande relation.
Rakel Helmsdal, Áslaug Jónsdóttir och Kalle Güettler bildar ett starkt lag, som drivs av stor expressiv glädje att i bild och ord – för barn – gestalta existentiella spörsmål. Och de samarbetar fortfarande! Nu har nämligen, berättar Kalle, den japanska utgåvan av seriens bok nr 1 kommit ut och Kalle har med hjälp av kritiker med rötter i Japan fått veta, att ”översättningen” nog är o.k.. På bokens sista sida finns en skiss av Nordatlantens karta med Färöarna, Island och Sverige markerade i sin för japanska läsare förmodligen avlägsna och ”exotiska” region.
De tre aktörerna bakom bokserien, som fortfarande växer, som fått lysande Btj-recensioner och två gånger nominerats till Nordiska ministerrådets litteraturpris, vet åtskilligt om det konstnärliga samarbetets psykologi, inblandades integritet och ömsesidiga respekt; de har erfarit mycket som vi behöver reflektera över när det gäller att förstå vad det är att vara människa, liten och – stor. Kanske har de en särskild kontakt med det diktande barnet inom sig. Stig Dagerman säger i sin självbiografiska bok Ett barns memoarer (1948): ”Som barn är vi alla diktare. Men livet vänjer oss av med det. Efter vanligheten”. Han tillägger, att bara en stor sorg kan väcka detta diktande barn till liv. Och så är det nog.
I den nordatlantiska Monsterserien samspelar text och bild på ett lysande sätt; ofta driver Áuslags teckningar berättelsen framåt – de ”illustrerar” inte bara texten – ibland tar texterna oss vidare; de berättar inte vad bilderna vill säga – det ger en kraftfull dynamik åt temat och tvingar läsaren/ betraktaren att vara uppmärksam på vad som pågår, att se och begrunda. Man undviker inte de svåra frågorna, inte bara dem som handlar om att den som är stor och stark måste vara snäll och klok utan också den ännu svårare: Kan den som är liten och svag och har utsatts för oförrätter ha ”rätt” att hämnas med vilka medel som helst?
Upplagan växer, fler språk tar sig an historierna om Stora och Lilla Monster.
Kalle: ” Ett nittonde språk vet vi inte hur det går med, nämligen ryska. Vi har för två år sedan godkänt en option till ett ryskt förlag, men inget har hänt. Kanske ’Nej! sa lilla monster’ och ’Stora monster gråter inte’ är för politiskt obekväma eller rent av farliga för förläggaren att gå vidare med?”
Han berättar också, att samtidigt med att ’Stora monster gråter inte’ kom ut i Japan, gav ett nytt danskt förlag ut fyra titlar som tidigare inte översatts till danska eller som var utsålda. Se Áslaugs blogg.
”I Aslaugs blogg finns också mycket annat att läsa om hur vi arbetar med böckerna och olika nyheter. Även på min blogg kalleguettler.wordpress.com finns mycket att hämta. Vi berättar om den fantastiska norska skådespelerska som iscensätter ’monsterpjäser’ i raststugor utmed en norsk vandringsled, om den interaktiva, stora ’monsterutställning’ som Aslaug gjorde för några år sedan och som blev en succé på Island, Färöarna och i Danmark men som (trots mina ihärdiga försök att sälja in den) ingen svensk institution tyckte sig kunna arrangera i vårt land.”
Och jag som skriver denna text undrar: På vad beror kulturredaktionernas likgiltighet för barnlitteratur?
**********
Birgitta Östlund Weissglas
Senaste kommentarer