1917 tilldelas Karl Gjellerup och Henrik Pontoppidan tillsammans Nobelpriset i Litteratur, ett av ofta ifrågasatta beslut av Svenska Akademien. Priset sägs vara en hyllning till den danska litteraturen. Gjellerup kommer senare att uppfattas som en föga ”dansk” författare, snarare som en från dansk synpunkt ”tysk Wagnerian”. Men Pontoppidan har stått sig genom tiden. Hans ”Lykke-Per” t.ex. är en viktig klassiker.

Och nu har Pontoppidans lilla berättelse ”Isbjørnen et portræt” plötsligt fått aktualitet och kan läsas också av ”svenskar” som kanske finner danskan svårtuggad. Det förunderliga lundaförlaget Bakhåll har gjort oss gott med en utgåva på svenska i översättning av Ylva Kempe och med värdefullt efterord av lundensiske litteraturvetaren Paul Tenngart.

Så här presenterar Gyldendal forlag den märkvärdiga och trösterika berättelsen:
”Henrik Pontoppidans lille roman Isbjørnen er noget af det mest finurlige og underholdende, der nogensinde er skrevet på dansk. Med rå humor tegnes et grotesk portræt af den umulige teolog Thorkild Müller – den fødte taber, som mod alle odds består teologieksamen og bliver sendt til det nordligste Grønland som præst. Her får han mulighed for at udfolde sin virkelige natur og ungdommens abnormiteter vendes med ét til hans fremmeste attributter. Men da han som en aldrende og stolt mand rejser tilbage til den jævne danske provins, bliver det som en himmelsendt forskrækkelse for landets præstestand.”

Det är bara att instämma i denna lovsång. Thorkild är således alldeles misslyckad i ögonen på sin nationalistiska, inskränkta prästerliga omgivning, betraktas som efterbliven och värdelös, ”en född förlorare”. Men det som anges som hans brister är i själva verket hans rikaste och bästa personlighetstillgångar.

Långt i norr i nordligaste Grönland finns utrymmet för gestaltning av hans mänskliga potential. Berättelsen ger oss därför även tänkvärd belysning av dansk kolonialpolitik på Grönland och väcker tankar om innebörden av svenskt ännu pågående besittningstagande av Sápmi.

Betänk att Henrik Pontoppidans berättelse publiceras 1887! Vad vet /tänker författaren vid den tidpunkten om relationen Danmark-Grönland? Hur framsynt är han? Det vet vi inte.
*
För många av oss, som fått veta att vi inte ”duger”, att vi borde vara annorlunda för att passa in i samtidens attraktionsmall är ”Isbjørnen et portræt” en guide vi behöver för att våga börja följa vår inre kompass!

Här: En liten exkurs/avvikelse:
Vikingar – minns Erik Röde – slår sig på 900-talet ner på Sydgrönland och försvinner i slutet av 1400-talet; inuiterna, förfäder till dagens grönländare, börjar på 1200-talet komma västerifrån; den danska kolonialiseringen inleds på 1700-talet; frontfigur är prästen Hans Egede; sedan 1950-talet har Grönland fått större självstyre; (’självstyrelselagen’ är från 2009.) Just nu debatteras vad som uppfattas och erkänns som – från 1966 och några år framåt – mot kvinnor i urbefolkningen begångna övergrepp; man talar om ”ett öppet sår” men också om behovet av enighet inför hot utifrån.