Small talk en morgonstund.

Min hemtjänstängel, (nedan kallad ”H”), är en två meter lång syrisk pojke, som skall reda min säng.

Om hur vi trots olika höjd över havet och olika språk förstår varandra!!!

Utgångspunkt: Albrecht Dürer, tysk rennäsanskonstnär, är nog oöveträffad i sin obarmhärtiga                                                                  klarsyn på människans villkor och svagheter.
I en av innebörder fylld bild – kanske har den titeln ”Latmaskens dröm” och visar en lärd
person, läkare, forskare i slö kamp med sin köttsliga lusta. Han sysslar även sömnigt med sin
vetenskap och försöker i ett skåp med många fack sortera in sitt vetande.

Längst ner i bildens vänstra hörn finns en liten figur, som tycks bo under det innehållsrika skåpet.
En liten knubbig ängel eller putti med små svaga vingar, vinglande på styltor!

Så känner jag mig!

”H”. undrar vänligt hur jag mår. Jag visar honom Dürers lilla fåniga figur: Precis så här mår jag!
Hur skall vi förstå den centrala frågan om vad det innebär att gå på styltor?

Minsann, det gör vi. Också min unge hjälpare har gått på styltor. Han plockar på sin mobil fram
bilden av en konserv, en burk med syltade tomater, som han som liten brukade fästa på stavar                                                                        och ta sig fram med.. Nu är han en tvåmetersman, som når dit jag inte når med mina 148 cm,                                                                         det lilla som återstår av min höjd över havet efter en rad fysiska tillkortakommanden.

Dürers bild visar oss vad goda styltor egentligen är: Naturliga grenklykor, ”armerade” med                                                                          starka rep  – så tar vi oss fram, när vingarna inte bär!