I vårt judiskt-kristna kulturarv ingår den mest fasansfulla av berättelser, omöjlig för oss att uthärda, om vi inte förtränger djupa smärtor både i vårt kollektiva och individuella medvetande, den om ”Isaks offer”, Abrahams offer av sonen Isak. Vi delar också denna berättelse med muslimerna.

Berättelsen om gudsmannen patriarken Abrahams lydnad inför ett diktatoriskt krav, ställt av Jahve som ett test, inte allvarligt menat, (ty Jahve vet att Abraham kommer att lyda!) och sonen Isaks villighet att låta sig bli offer för detta är central i judisk och – kristen – teologisk exegetik. Den handlar om mycket, kanske ytterst om att man måste älska och lyda en makt- och nyckfull Gud, om offrets outsägliga värde och om att den sist och slutligen föregriper och gestaltar Jesu offerdöd; Gud offrar sin son, ”för att försona världen med sig själv”.
Judiska och kristna exegeter har genom århundradena analyserat, interpreterat, utlagt den oerhörda berättelsen symboliskt och funnit skäl för att den gestaltar relationen mellan den troende och Gud, innebörd och förändring över tiden av det judiska (djur)offret, förebådandet av Jesu offerdöd….i lager på lager av tolkningar, närläsningar, referenser, innebörder i växlande, tät, svårgenomskådad väv av instämmanden och vederlägganden.
Den judiskt rabbinska och den kristna interpretationen genom tiden är omöjlig att överblicka och samtidigt omöjlig att hämta tröst ur.

Så här hjälpsamt talar en religionshistoriker, som vi á propos stöter på: ”Midrasherna (exegetiska utläggningar som förklarar Thoran) opererar i tre dimensioner: för det första som en förklaring av en texts inneboende mening; för det andra som ett sätt att lyfta fram viktiga påståenden i dialog med Skriften; för det tredje som ett sätt att återberätta Skriften på ett sätt som skapar en aktualitet i samtiden”.
(Citat fr Johannes Imberg, Uppsats i Gamla testamentets exegetik TEOM51, Ht 2012 Teologi.)

– Ja, det låter sig sägas!

Mångskiktade tankeoperationer är nog stimulerande för människans analytiska förstånd men föga trösterika för hennes av kärlek drabbade hjärta.

Berättelsen finns i kap. 2 i Första Mosebok. Dess språkliga uttryck och dramaturgiska form är lysande i sin enkla klarhet.

De spetsfundiga tolkningarna av den är således legio; men de hjälper alltså inte till att försona oss med urberättelsens cynism och grymhet, som ser ut att ha överlevt ett otal ”om- och nyläsningar”, transformerats till myt och erövrat samtidighet med oss här och nu.

Birger Norman, kristocentrisk mystiker, tveksam socialdemokrat, återkommer i sitt lyriska författarskap flera gånger till paradoxen: Vad återstår, när allt tolkningsepitel skrapats bort och den nakna, mänskligt existentiella, fundamentala innebörden i myten ligger blottad? Här handlar den om att Makten, för att testa människans lojalitet, ställer krav på lydnad med innebörd att en far  – som offer till Den Allsmäktige – skall vara villig att slakta sin son och på att en son fromt skall acceptera att bli offrad.

”Myten är människan avklädd/allting som döljer
livet hon lever./ Myten åldras inte
men tolkningarna dör/ en efter en
som förbrukat epitel/ mjäll, avskrap
från levande hud. Skär i myten –
den blöder.” (B. Norman i Vägen längs sjön 1988)

Hur kan vi förhålla oss till brutaliteten i Genesis’ uråldriga gestaltning av människans tidiga, förtvivlade försök till förståelse av sin existens?

Att Makt är rätt? Att vi har att lyda och foga oss i det – är det verkligen vår destillerade erfarenhet? Realiserar vi vår frihet först när vi lyder och fogar oss i total beredvillighet inför ett orimligt uppdrag, ett cyniskt test, iscensatt av Makten?

– Så kan det inte vara!

En ung präst i vår församling av Svenska Kyrkan i Sverige påminner mig om ett i detta sammanhang intressant författarskap. Teol. dr Lisa Sjöberg, som varit hans uppskattade lärare i hebreiska, har bl.a sänt ut ”Ofromma läsningar av Bibeln”, vilket blivit möjligt tack vare hennes stora kunskaper i just den Hebreiska Bibelns språk. Sjöberg bidrar till att ännu mer förmörka mitt sinne vid reflektionen över berättelsen om Abrahams offer. Hon påminner om att Abraham lämnar Moria berg, där det fasansfulla skett, och indiciet på detta är, att den form som verbet har i grundtexten avslöjar, att A. ENSAM gick hem från offerplatsen – Isak lämnades kvar!! Genesis vet ju, att I. fick ett långt liv, två söner, Jacob och Esau, och blev en av patriarkerna..men vad tänkte han om sin far ? Bloom som inspirerat min enkla Genesisläsning, kunde säkert hebreiska men han nämner inte något om det oavvisliga värdet av den kunskapen. Tack till Lisa Sjöberg, som är en uppslagsrik litteraturvetare och egensinnig teolog.

Berättelsen har alltså behandlats i otalet lärda och fromma texter och likaså gestaltats i otalet bildkonstnärliga verk. Vi betraktar nu några av dessa gripande bilder.

Caravaggio tvekar aldrig inför det brutala, det vedervärdiga. Hans målning ”Isaks offer” från 1603 döljer ingenting av det fasansfulla. Abrahams uttryck av ilsken irritation, när ängeln hejdar kniven, i det ögonblick Gud beslutat ändra sig, Isaks dödsskräck där han ligger bakbunden på offeraltaret; vi skymtar ett landskap, en omvärld, en naturlig omgivning, övergreppet är tänkt att ske i en igenkännbar  värld, som kan vara allas.. Det alternativa (egentliga) offerdjuret, väduren, skymtar i nedre högra hörnet av bilden.

Färgerna är kalla, ljuset hårt, allt är klinisk obarmhärtighet.

Drygt 25 år senare är Rembrandts studie färdig. Här råder hans milda himmelska ljus. Bildrummet är begränsat, oinrett, en själens dunkelljusa värld. Ängeln har just förmått Abraham att släppa kniven, den faller och faller i bildens rumtid, fortsätter att falla i evighet.

Rembrandt förmår inte visa Isaks fasa; han låter Abrahams utspärrade hand dölja barnets skräckfyllda ansikte.

Änglarna, som har Guds uppdrag att rädda Abraham och Isak från lydnadens dödsfara, är båda vackra, skönlockiga, unga, tidlösa; de utför sitt uppdrag, ”gör sitt jobb”, hejdar katastrofen på gudomlig kontraorder.

”Den utvalda bilden” (överst), som visar en medeltida svensk kyrkomålning, griper oss nog mest:

I Roslagsbros medeltidskyrka (med målningar från 1400-talet, mästaren okänd) lyfter den dyrbart klädde Abraham ett väldigt svärd, vars klinga han tänker strax skall landa på sonens i förtroende och tillit blottade nacke, i nästan samma ögonblick som ängeln skall hejda slaget.. Också här gestaltas den krökta rumtiden i den ”stilla” bilden. Den unge sonen är klädd i en dyrbar, mönstrad sidenkappa, där han i stillhet knäböjer vid offeraltaret… Vad väntar han på?

Vi som nu besöker Rorslagsbros kyrka, tänker oss en annan kyrkobesökare, en sliten roslagsfiskare, trött efter nattens möda… vi hör prästens mässande på latin, fiskarens blick, liksom vår, har vid inträdet i kyrkan fallit på målningen…

BÖW i augusti 2024

————————————

Till Roslagsbro kan du ta buss 676 (Norrtälje) från Stockholm till Norrtälje busstation. Byt sedan till buss 645 (Gåsvik) och gå av vid Roslags-Bro kyrka