Vi läser under intryck av det förtvivlade världsläget på nytt T.S. Eliots berömda dikt från 1925.,”The hollow men”, ”De tomma människorna”, de som Miman i Harry Martinsons rymdepos Aniara inte längre förmår trösta. Mima säger och hänvisar till Eliot: ”Er tomhet är förfärande minsann” och släcker ner den illusoriska tröstens ljus för en flyktingskara, som obönhörligt färdas mot undergången.
Strax stöter vi på en annan Eliotdikt. Den har titeln ”Animula” och gestaltar olika faser i människans liv.
Animula är artbeteckningen för en liten fjäril, Säckspinnaren. Hos Eliot och – hos den döende romerske kejsaren Hadrianus – blir den en rörande sinnebild för det för alltid levande inom människan, hennes lilla oroliga, fladdrande, ibland glada, själ. Med hjälp av Hadrianus kan associationerna knytas samman till tröst för en läsande människa i 2000-talet e.Kr.
Den romerske kejsaren Hadrianus, som byggde muren mellan England och Skottland, var kanske inte en särskilt ädel person men stark och älskande.
Han levde mellan år 76 och 138 och var en frenetisk resenär i sitt väldiga imperium, som han inte ville bygga ut utan på olika sätt befästa; han tycks ha begripit sig på värdet av lokala kulturer, även om han inte avstod från att utöva suverän makt. Höjdpunkten i resandet blev färden till Grekland.
Mot slutet av livet var Hadrianus rätt skruttig och lär ha tänkt mycket på vad som skulle komma efter döden.
(Marguerite Yourcenars berömda bok ”Hadrianus Minnen” kom 1951, några år före Martinsons Aniara.)
Tankarna på livets och den egna kroppens förgänglighet inspirerade Hadrianus till en lyrisk reflektion inför Döden, som hos den till åren komna person som skriver detta, inger tröst med tanke på insikten om den egna kroppens totala förgänglighet men också som uttryck för glädjen av att veta sig att i den ha härbergerat en levande själ. Hadrianus kunde förstås läsa grekiska och visste, att substantivet Psyche, ”själ”, också syftade på en fjäril – Psyche, vars olyckliga kärlekshistoria med Amor är välkänd, avbildas ofta som en fjärilsbevingad ung flicka.
Människans själ som en liten fladdrande fjäril är en bild man inte kan bortse från denna märkliga fjärilsrika sommar…den sista (?) före den kommande katastrofen.
Hadrianus skrev på sitt kejserliga latin:
Animula vagula blandula
Hospes comesque corporis
Quae nunc abibis in loca?
Pallidula rigida nudula
Nec ut soles dabis iocos
Så den gamla damen mobiliserar rester av sitt skollatin och får med hjälp av en inlevelsefull Hadrianustolkare (vem?) och tolkning av dennes tolkning möjlighet att instämma med trötte Hadrianus och trots allt bli ganska glad.
Poor little, wandering, charming soul
Guest and companion of my body,
What place will you go to now?
Pale, stiff, naked little thing,
Nor will you be making jokes as you always do.
Kvar av ett korsvis läsande genom tiden och rummet blir ett stillsamt instämmande med den livströtte kejsaren:
”Min stackars spralliga lilla själ, gäst och kamrat i min kropp, vart skall du nu ta vägen?
Blek, stelnad, naken är du, min vän. Var skall du nu i skämt och glam fladdra omkring, (när kroppen min, som du bodde i, är borta) ?”
BÖW
Senaste kommentarer