En regering som monterar ner folkbildningen, har beställt en svensk ”kanon”, både litterär och med annat, som skall anses värt att förmedla. Projektet är eländigt, dubbelmoraliskt, trist. Under tiden lever vi våra liv, uthärdar och förstår dem tack vare oavbrutna samtal med skapande människor, som före oss i sin rumtid i skilda konstformer gestaltat tillvaron, dess lycka och plåga.
Vår egen kanon uppstår i finkallibrerat umgänge med så mycket, så många.
Här en erinran från ett långt liv i umgänge med dikt och konst.
Scenen: Litteratursamtal med elever på Biskops-Arnö för mer än 40 år sedan. Vi upplever tillsammans en episod ur ett av Nordens största diktverk, Egil Skallagrimssons saga, som gestaltar ett människoöde i 900-talet. Vi läser några strofer ur Sonatorrek, Egils berömda sorgekväde om ett drunknat barn.
Egil, född slagskämpe, stridslysten emigrant till Island från Norge, begår mord för att kväsa sina fiender. Han är föga älsklig och – en stor diktare, en av de största alla kategorier. Så motsägelsefull kan en människa vara!
Efter flera omgångar av kraftfulla dåd drabbas Egil av det värsta: Han förlorar älsklingssonen Bödvar, vars kropp spolas upp ur havet vid hemstranden i Borgarnes, norr om Reykjavik.
Egil sadlar sin häst och rider ut för att hämta hem Bödvars kropp – den skall ”läggas i hög”. Vi undrar hur långsamt en töltande islandshäst kan ta sig fram – förmodligen i precis den flytande långsamma takt som sorgen kräver. Vi ser scenen: Egil med Bodvars döda kropp framför sig i sadeln. Egils hjärta håller på att brista. Hemkommen stänger han sig inne i för att dö, svälta sig till döds. Dottern Turid, som älskar sin far, vill att han skall leva, kryper in till honom i sovkammaren, börjar tugga på giftiga torra alger och när Egil undrar varför, säger den kloka fickan, att också hon vill dö och att hon gärna vill dela algerna med sin far, så att de båda snabbare skall kunna ge upp andan.
Egil samtycker, tuggar men blir plötsligt törstig, Turid ger honom mjölk, uppmanar honom att dikta och han känner, att han nog vill och orkar gestalta sin sorg. Så föds Sonatorrek, Sonförlusten, en oerhörd dikt sprungen ur faderskärlek. Egil kravlar sig alltså upp, återfår krafterna, lever vidare – han kommer att bli över 90 år och uträtta mycket – nya dikter, men också våldsdåd.
Komna så långt i läsningen/samtalet hör vi plötsligt ett förtvivlans utrop från någon i vår samtalsgrupp: ”Jag har ingen pappa som skall sörja mig..!
En pojke, svag och kanske illa åtgången av många bedrövelser, har genom dikten plötsligt upplevt sin egen smärta, övergivenhet. Vi som blir vittnen till detta kommer aldrig att glömma det, vi påverkas för resten av livet.
Jag, hans ”gamla” lärare, blir än en gång medveten om dikten/diktandets oerhörda kraft och om det uppdrag jag och alla andra borde ålägga oss: Det allmänna föräldraskapet! Efter fyra årtionden måste jag fortsatt bidra till att sörja en förtvivlad pojke jag mötte i tidigt 1980-tal.
Den gränslösa sorgen blir ju för Egil själv källan till hans största verk och den kloka dotterns omsorg. Genom mer än tusen år sträcker Egil ut handen till oss alla, också till en övergiven pojke, som vi inte kan glömma!
En strof ur Sonatorrek:
Því at ætt mín á enda stendr, hræbarnir
sem hlynir marka, era karskr maðr sá er kǫgla berr frænda hrørs
af fletjum niðr.
Because my lineage has come to an end, like weather-beaten trees of the forest, it is not a glad
man who carries a dead body of a relative [down from the benches.]
Vad vore människan utan ordet, som ger tanken vingar…
Att det ur sorgen kan födas livsvilja och skaparkraft, som gör det outhärdliga nästa uthärdligt, i alla fall mindre vasst i kanterna, är näst intill ett under. Tack vare kärleken från lilla dottern och hennes urtida visdom.
Vad lär vi oss? Att det alltid är kärlek I NÅGON FORM som kan rädda. Här den ömsesidiga.
Plus att vi alla rymmer både ondska och godhet.