Hälsning med information bl.a. till Lövstabruks kulturförenings medlemmar och vänner samt till personer, som deltar i våra skrivarkurser – vi möts nästa gång måndag 1/!2 kl. 10.00 till textsamtal m.m.. Se aktuellt program, klicka https://leufstakultur.se/event/skriv-sa-att-algoritmerna-forflyktigas-av-ren-avund/ eller ”aktuellt program”
En medeltida målning väcker tankar:
Simone Maritini är en av medeltidens mest berömda bildkonstnärer. Han var från Siena och hans verk ingår i den italienska medeltidskonstens sköna, andligt förtätade, kompositionsmässigt intrikata, rad av mästerverk. Petrarca, poeten, ansåg Maritini vara en av de allra största konstnärerna i sin samtid.
På Walker Art Gallery i Liverpool hänger en berömd tavla från 1342 av denne Simone Maritini, en gestaltning av ett sant mänskligt och berörande ögonblick i Jesu liv, laddat med humor och ”undertext”, vilket gör en medeltida bild och en 2000 år gammal berättelse helt samtida, samtidigt som de roar en gammal museibesökare, som behöver muntras upp.
Mötet mellan bild och text gestaltar en vardagshändelse, som, om vi tillämpar Harold Blooms ”ironiska” modell för läsning (se vår ”Eftertanke” 21/10), ger oss insikt om tidens och rummets sammanflätning … och som bonus skäl till ett gott leende i höstmörkret.
Evangelisten Lukas berättar:
”Hans föräldrar gick varje år vid påskhögtiden upp till Jerusalem. När Jesus var tolv år gick de som vanligt upp till högtiden. Då festdagarna var över och de vände hem, stannade pojken Jesus kvar i Jerusalem, utan att hans föräldrar visste om det. De trodde att han var med i ressällskapet och det gick en hel dag innan de började söka efter honom bland släktingar och bekanta. När de inte fann honom, vände de tillbaka till Jerusalem och letade efter honom. Efter tre dagar fann de honom i templet, där han satt mitt ibland lärarna och lyssnade på dem och frågade dem. Och alla som hörde honom häpnade över hans förståndiga svar. När föräldrarna fick se honom blev de bestörta, och hans mor sade till honom: ’Mitt barn, varför har du gjort så här mot oss? Din far och jag har varit oroliga och letat efter dig.’ Då sade han till dem: ’Varför har ni letat efter mig? Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?’ */ Men de förstod inte vad han sade till dem. Sedan följde han med dem ner till Nasaret, och han var alltid lydig mot dem. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor.” (Luk. 2:32-41. Bibel 2000. */ ”Jag måste vara där min fader är ” i 1917 års bibelöversättning).
Vi betraktar och lyssnar till de tre figurerna på Maritinis tavla. Pappa Josef är faderligt förebrående och upprörd över sonens tilltag; mamma Maria synes allvarligt förmanande: ”Du minns väl vad vi kom överens om, eller hur?” Gåtfull, säkert betydelsediger, detalj finns i bilden: Konstnären har lagt en Skrift, en bok, i Marias knä, vad står i den? Vad tänker/vet vår konsthistoriskt kunniga, eventuella läsare om det? Men kanske ”boken”, ”Skriften i Marias knä helt enkelt är tecknet för hennes sätt att ”gömma och begrunda allt … i sitt hjärta”.
Så mycket pojken i tavlan har hört berättas om uppståndelsen kring sin tillblivelse! Om den farofyllda flyktingresan, de astronomiska begivenheterna, änglasången, den internationella kungliga uppvaktningen, hans unga mammas märkliga erfarenheter, pappa Josefs troget strävsamma vardagsslit i snickarverkstan, kanske elaka antydningar om att hygglige Josef nog inte är hans ”riktiga” pappa …
Pojken känner ju med sig att han själv är av en ovanlig sort, han tycker, att han förstår saker bättre än de skriftlärda gamla herrarna i Templet, där han känner sig självklart hemma och han vill inte, kan inte, alltid ”vara lydig”…han känner att han nog är någon alldeles särskild, som bör få göra som han vill och – måste. Hans självkänsla är stark, han har ett uppdrag.. anar kanske, att ett oerhört öde väntar.
Simone Maritini lever sig in i känslorna hos ett begåvat barn, en blivande revolutionär ”fritänkare”, kanske den störste av alla, men också ”En Människoson”, lik alla andra barn i alla tider, även en uppstudsigt harmsen, vanlig 12-åring i 2000-talet e.Kr.:
Pojken i tavlan lägger ilsket armarna i kors över bröstet och visar tydligt att han minsann VET vem han är. Vi kan höra och se honom i vår egen rumtid – som andra ungar – uttrycka förvåning och irritation över töntiga föräldrars oförmåga att förstå: ”Ni fattar typ ingenting..” Repliken får vi gratis av en vän, som umgås med barnbarn i 12-årsåldern och vet hur de kan låta i exakt detta vårt nu.
Text och bild når oss ur ett förgånget, som är oss helt samtida.
(BÖW)
Senaste kommentarer