Lennart Sjögrens, Ölandsskaldens, nya diktsamling ”Regnbågen” är ett mästerverk av skönhet och livsinsikt.

Verkets tema kan sägas gestalta möjligheten till försoning mellan människor, mellan människa och förödd, plågad natur, mellan torterare och offer, byte och jägare, mellan vänner och fiender av alla slag, mellan då och nu.

Diktens berättelse: Allt och alla i Skapelsen vandrar ut i tidlösheten via Regnbågens ena port och vänder genom dess andra åter in i tiden, frälsta, förnyade, försonade. Mellan de två portarna sträcker sig den väldiga bron, Bågen, sinnebilden för ett gudomligt löfte om att Syndafloden inte skall återkomma.

Ett kollektivt ”vi”, minns, talar, bekänner, förnyas.

Men diktens tempus är imperfektum. Skedde miraklet? Såg vi inte att det skedde?

En aspekt griper särskilt denna läsare: Sjögren klär nya, till sin ”natur” provisoriska, naturvetenskapliga insikter om tidens väsen, universums grundläggande egenskaper, förhållandena på elementarpartikelnivå, ekosystemens sammanflätning, livets mångfald, i ”oglömbara”, gripande och rörande poetiska bilder.

I en nyss publicerad stor essä av Bengt Gustafsson, professor i astrofysik, undersöks sambandet mellan naturvetenskaplig kunskap och konstnärlig gestaltning. I boken med titeln ”Närda av samma längtan” (ett Einsteincitat), visar författaren, att relativitetsteorin och kvantmekanikens nya kunskap på 1910-20-talet kanske motsvarades av en frigörelse också inom den då samtida konsten och dikten, d.v.s. inspirerade till ”Modernismen”.

I Lennart Sjögrens poesi uppstår ännu ett möte mellan naturvetenskap och litterär konst!

Bilder som man inte kan glömma: Det föraktade och marterade Svinets milda försoningsleende, Slumpen som släntrade omkring överallt, den kacklande Världshönans flykt undan Höken… Tiden själv, som sänkte de meningslösa kronometrarna-klockorna i urhavets bottenlöshet…

BÖW