Mitt intresse för politik väcktes under studieåren på Sthlms Universitet. Studentlivet i Sthlm var ganska torftigt – i vart fall jämfört med Universitet som Uppsala och Lund. Högerstudenterna erbjöd intressanta debattaftnar – och därtill populära danskvällar. Jag vet inte vad som drog mest i början men jag hamnade snart bland de aktivas skara; blev ordförande redan efter något år.
Sverige var ett annorlunda land. Socialdemokraterna hade haft makten i decennier. Vårt land dominerades av (s) – på gott och ont. Inte bara i politiken. Det satt socialdemokrater i ledande ställning i nästan varenda organisation – idrott, kultur, pensionärsföreningar, humanitära organisationer, nationella FN-organ etc. etc..
Jag läste statskunskap – hade bl a Gunnar Heckscher som lärare – och mantrat bland många var ”maktväxling” – för demokratins skull. Inte bra med samma parti i ledningen årtionde efter årtionde.
Jag tog till mig argumenten om behovet av maktväxling och deltog flitigt i debatter, skrifter, artiklar m.m. på detta tema.
1970 skulle det bli val. Konservativa Studentförbundet ,där jag var ordförande 1968 – 70, utgav en skrift med titeln ”Sista Chansen”, där vi krävde av dåvarande högerpartiet att tona ned de frågor där oenigheten var stor med folkpartiet och centern. Det viktiga var maktskiftet. Nu blev det inte så. Socialdemokraterna lyckades bra i valet och behöll regeringsmakten under sin nye ledare Olof Palme. För mig innebar dock valet att jag kom in i hetluften på allvar. Jag stod på valbar plats på Moderaternas lista och kom in i Riksdagen trots att partiet gjorde ett ganska dåligt val. Jag var bara 26 år gammal vilket tilldrog sig en del uppmärksamhet. Med facit i hand var det nog i tidigaste laget. Vad hade jag egentligen att bidra med i form av kunskap och erfarenhet?
Detta med politikers kompetens är för övrigt en helt central fråga. Samhället blir alltmera komplext – och komplicerat – och vi har tyvärr en del exempel på både riksdagsledamöter – och kanske, än viktigare, statsråd – som inte har tillräcklig kompetens för de uppdrag de satts att utföra. Ofta händer det dessutom att statsråd utses utan att ha någon som helst erfarenhet för det område de blir ansvariga för. Det är – ursäkta uttrycket – ”hål i huvudet”. Som exempel kan nämnas dagens minister för bistånd – ett ur-svårt område att vara ansvarig över och där man borde kräva en viss kompetens och erfarenhet – eller dagens energiminister – ett likaså mycket komplext område att ansvara för.. När man hör Ebba Busch tala kan man tro, att alla våra utmaningar på energiområdet är lösta med ett stort nytt kärnkraftsprogram. Verkligheten är dessvärre litet mera komplicerad…
Åren i Riksdagen var både spännande och lärorika. Jag fick så småningom ansvaret för energifrågorna hos Moderaterna – ett, skulle det visa sig, mycket svårt och grannlaga område att arbeta med. Kärnkraften kom att bli den verkliga stötestenen.
De borgerliga partierna segrade i valet 1976 och kom att bilda regering. Men en stark motsättning byggdes in i regeringen i form av inställningen till kärnkraftens utnyttjande. Centerpartiet – inte minst dess ledare Torbjörn Fälldin, som tillika var statsminister – hade utvecklat ett benhårt motstånd. En energikommission tillsattes med uppgift att dra upp riktlinjerna för Sveriges långsiktiga energiförsörjning. Samtliga politiska partier var representerade, industrin, facket m.fl..
Men under tiden som utredningen arbetade måste energifrågorna hanteras. En arbetsgrupp tillsattes bestående av Olof Johansson, centerpartistisk energiminister, Carl Tham, som representant för folkpartiet, och jag själv representerande moderaterna. Vi hade täta möten där uppgiften var att inte fatta beslut som vare sig stängde dörren till ny kärnkraft – flera reaktorer var under byggnad – eller innebar en satsning på helt nya reaktorer. Parallellt pågick arbetet med den s k Villkorslagen, som skulle dra upp beslutsregler för start av nya reaktorer. Villkoren gällde främst förvaringen av det högaktiva avfallet – en fråga som har varit sprängstoff enda fram till idag.
Som representant för moderaterna var det min uppgift att försvara kärnkraften. Jag gjorde självklart mitt jobb under en tid då energiförsörjningen därtill var i ett utsatt läge efter oljekrisen 1973. Men under arbetet i Energikommissionen utvecklade jag allt tätare kontakter med rader av energiforskare och kom att alltmer intressera mig för och prioritera satsningen på alternativa energikällor – och främst då förnybar energi – som det långsiktiga alternativet. Det har tagit decennier att förverkliga men idag ser vi möjligheterna växa fram av en värld som i allt väsentligt kan försörjas med hjälp av sol, vind, vattenkraft och vågor.
En rapport som kom att påverka mig mycket under mitten av 1970-talet var ”Limits to Growth” – en forskarrapport från MIT till Romklubben. Budskapet var att en fortsatt utveckling där både befolkningen och ekonomierna i världen fortsätter att växa som dittills hade skett inte skulle vara möjlig. På sikt – perspektivet var 50 – 100 år – skulle världsekonomin påverkas alltmera negativt. Kombinationen av resursbrist och/eller föroreningar och avfall – och förstörda ekosystem – skulle leda till kollaps.
Jag deltog på olika forskarkonferenser som fördjupade sig i frågan och som regelmässigt drog slutsatsen att politiken borde sätta upp restriktioner – eller ramverk – för den konventionella tillväxten. Jag upplevde resonemanget som vettigt och försökte att väcka intresse för spänningen mellan ekonomi och natur i mitt parti. När jag tog upp frågan med Gösta Bohman, vår partiledare, så tittade han på mig och sade kort: ”Folkpartiet har sina lokaler en trappa ned”. Högre i tak var det inte i partiet.
När mina tvivel om industrisamhällets långsiktiga utveckling möttes så kallsinnigt blev jag med tiden alltmera tveksam om jag var på rätt ställe. Moderaternas inställning i en del sociala frågor – liksom i frågan om skattesystemet – var andra exempel på politikområden där jag nog egentligen stod längre till vänster – eller i vart fall inte var bekväm med partiets politik.
Allt detta ledde till att jag började söka mig bort. Inget enkelt beslut och ingen enkel process. Så länge jag satt i Riksdagen var det ju otänkbart att börja yppa mina tvivel.
Jag hade dock tur. Jag uppmärksammade en annons i tidningen att Röda Korset sökte ny generalsekreterare. Jag anmälde mitt intresse och fick jobbet bland ett stort antal sökande. När jag berättade för Gösta Bohman att jag skulle sluta som politiker för att börja chefsjobbet i Röda Korset var hans kommentar: ”Vad skall dom med Dig till?”
Under tio år var jag generalsekreterare i Röda Korset. Det gav mig erfarenheter som skulle skaka om mitt liv. Ständiga möten med flyktingar, offer för katastrofer samt fattigdom och misär påverkade mig starkt. Inte så att jag var omedveten om den typen av utmaningar – men det är en enorm skillnad att möta mänskliga tragedier på TV – eller läsa om dem i tidningar – och att möta dem i verkligheten mer eller mindre dygnet runt.
Jag lärde mig mycket om fattiga människors villkor i olika delar av världen. Jag lärde mig om katastrofer och deras orsaker. Skrev en bok tillsammans med Lloyd Timberlake med titeln ”Natural disasters – acts of God or acts of man” – eller på svenska “Naturkatastrofer – människans verk?” Andemeningen var att vi inte kan göra så mycket åt extrema vädersystem – som torka, översvämningar eller jordbävningar – men att vi kan förhindra så att människor drabbas hårt. Idag skulle budskapet vara mer nyanserat i och med att klimatförändringen de facto initierar mer extrema vädersystem, vare sig vi talar om stormar, översvämningar eller torka.
Disaster prevention eller katastrofberedskap kom att bli en huvudfråga under mina år på Röda Korset. Vi ville bredda profilen och inte bara agera som en brandkår när katastrofen väl var ett faktum. Det ledde till markvårdsarbeten i östra Afrika – för att stoppa jordförstöringen som gör torkans konsekvenser mycket svårare – genom terraseringar och trädplanteringar. Det ledde till kampanjer om att bygga hus av trä istället för betong i områden med hög risk för jordbävningar. Det ledde till åtgärder för bättre vattenhushållning – bland annat anläggandet av reservoirer – i områden med särskilt hög risk för torka.
Genom detta arbete kom jag alltmer i kontakt med relationen mellan människa och natur – eller ekonomi och natur. Jag upplevde hur viktigt det är i) att förstå hur naturen fungerar, och ii) att arbeta med naturen, inte emot den – lärdomar som jag haft stor nytta av under senare år.
Rödakorsarbetet innebar arbete på en rad sociala områden. Vid sidan av katastrofinsatser – både i samband med krig och extrema vädersystem – så kom HIV/Aids att bli ett stort verksamhetsområde. Röda Korset kom att bli en av de organisationer internationellt som arbetade brett med prevention. I Sverige var vi med och startade Noak´s Ark, en organisation som har gjort stor nytta och hjälpt otaliga offer för pandemin.
Sverige är ett rikt land vilket medfört att Svenska Röda Korset har det mesta av sin verksamhet i fattiga länder. Men det finns självklart utmaningar även i Sverige – som hemlöshet, flyktingarbete, besök på fängelser samt en ökande ensamhet, inte minst bland äldre; därtill kommer undervisning i första hjälpen.
Efter mina år i Röda Korset följde viktiga och ansvarfulla uppgifter i Naturskyddsföreningen och SAREC (Styrelsen för U-landsforskning). Min kunskap fördjupades både om spänningen mellan rika och fattiga länder, klimat- och miljöfrågor samt om betydelsen av forskning och utbildning.
Efter Naturskyddsföreningen och SAREC bar det av till New York och uppdraget som Policy director på UNDP – FN:s Utvecklingsprogram.
Spännande år – men också frustrerande. FN är ingen enkel arbetsplats och jag upplevde ibland att jag klättrade på en såpad vägg.
Jag blev heller inte kvar mer än tre år. Många tyckte jag var en idiot som avslutade mitt kontrakt men jag ville känna harmoni med arbetsuppgifterna och den infann sig aldrig helt och fullt.
Efter något år på Utrikesdepartementet blev jag erbjuden att toppa Kristdemokraternas lista inför EU-valet 1999. Jag hade inte sysslat med partipolitik på tjugo år så valet var inte lätt. En riksdagsplats hade jag tackat nej till. Det fanns delar av kd:s program som jag inte kände mig helt OK med. Men Europafrågor var något annat och jag valde efter mycket funderande att tacka ja.
Sedan följde tio år av både spännande och stimulerande arbete med Bryssel och Strasburg som bas. Jag lärde känna EU inifrån och verkligen förstå vikten – inte minst för ett litet land som Sverige – att vara med i denna klubb av Europeiska länder. I en värld som blir alltmer uppsplittrad – och där de gränsöverskridande utmaningarna är allt flera – är samarbete den enda möjligheten. Detta gäller inte minst för frågor som klimat, miljö, bekämpning av kriminalitet, migration, demokrati och MR, rättsstatens principer. Under det senaste året har försvarssamarbete ryckt fram som en prioritet efter Putins angreppskrig mot Ukraina.
Efter hemkomsten från Bryssel har jag haft förmånen att leda flera stora utredningar för regeringen – både regeringen Reinfeldt och regeringen Löfvén. Dels upphandlingsutredningen 2011 – 2013 som handlade om att effektivisera statens och kommunernas uppköp. Det handlar om nära 20 % av omsättningen i ekonomin så det är oerhört viktiga frågor. Dels Miljömålsberedningen 2015 – 2016 då Sveriges långsiktiga klimatstrategi formulerades – ett arbete där till sist sju partier var överens. Enigheten var en styrka men den har dessvärre spelats bort under åren som gått.
Under de senaste åren har jag ägnat mycket tid och kraft åt Romklubben – där jag var ordförande i sex år. Vi bestämde 2020 att göra en ny rapport där utgångspunkten var att se, dels vad som hänt sedan Tillväxten Gränser – dvs var världen befinner sig vad gäller spänningen mellan en snabbt växande befolkning och ekonomi och de natursystem vi är så beroende av – dels försöka dra upp riktlinjerna för hur världens utveckling kan anta mer positiva former – både utifrån de sociala och miljö/klimatmässiga utmaningarna. Resultatet blev Earth4All – En Jord för alla – som vi har utmålat som en ”Survival Guide for Humanity”.
Ett annat uppdrag jag också givit prioritet är som medlem i FN:s Resurspanel – ett organ med uppgift att följa utvecklingen av naturresursanvändningen på jorden. Vår senaste rapport ”Bend the Trend” är ett utmärkt komplement till Earth4All. Tillsammans utgör dessa två rapporter en mycket bra beskrivning av vart världen är på väg resp vart den borde vara på väg.
När jag drar slutsatser av alla dessa år i offentligt liv – varav hälften av tiden inom politiken – är det ett antal frågor som sticker ut. Jag begränsar mig till hållbarhetsagendan – dvs hur få till stånd en vettig balans mellan ekonomi, sociala utmaningar och miljö och klimat.
Krigen i Ukraina och Gaza är hemska och spänningarna bakom dessa förtjänar naturligtvis stor uppmärksamhet. Även om upprustningen – tex inom NATO – är förståelig med tanke på Rysslands agerande, så är naturligtvis de snabbt ökande rustningarna i världen – och de stora summor det handlar om – ett stort memento. Dessa pengar borde ju gå till helt andra ändamål.
En annan fråga som förtjänar uppmärksamhet är den ökande spänningen mellan USA och Kina samt utvecklingen i delar av världen mot mer auktoritära politiska system. Demokratin är enligt flera forskningsinstitut på tillbakagång i världen. Det gäller både ur aspekten fria val, möjligheterna att fritt uttrycka sin åsikt och respekten för grundläggande mänskliga rättigheter.
Men jag väljer att lyfta fram hållbarhetsfrågan – främst därför att det är den jag arbetat med under decennier. I boken Earth4All/En Jord för Alla konstaterar vi för övrigt att de åtgärder vi föreslår för att adressera både fattigdomen och den ökande ojämlikheten skulle ha stor betydelse för arbetet med att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna – och, inte minst, minska de sociala spänningarna. Så – som jag redan understrukit – allting hänger ihop.
Mina slutsatser ser därför ut som följer:
För det första: De flesta människor som sysslar med politik är djupt engagerade och vill göra insatser för att förbättra samhället. Men de sitter som regel fast i toppstyrda partier, där möjligheterna att förändra och förbättra är begränsade.
För det andra: Utvecklingen av våra ekonomier – främst i rika länder – har varit sensationell sedan andra världskriget. Människor har fått det bättre på alla sätt, bortsett möjligen från den psykiska hälsan. Men medaljen har en baksida: Ekonomins kortsiktighet. Vi ägnar oss konstant åt att diskontera framtiden, till men för kommande generationer. Amerikanerna har ett bra ord för detta: ”Instant gratification.” Livsfarligt i mina ögon.
En viktig del av kortsiktigheten har med klimat och miljö att göra. Dagens produktions- och konsumtionsmönster leder till skador på klimatbalansen och utarmar vitala ekosystem. Det drabbar kommande generationer och måste för att förändras innebära att ekonomin som system görs om.
För det tredje: Trots de ekonomiska framgångarna i vår del av världen måste vi erkänna att vi i den rika världen utvecklat ett ekonomiskt system som är både i) orättvist – främst mot fattiga länder men i många länder också mot den breda majoriteten av löntagare – och ii) slösaktigt och skadligt mot den natur, som de facto är vår bas för långsiktig överlevnad.
Finanssystemet, handelssystemet och patenträttssystemet är alla riggade så att de i första hand gynnar de rika länderna. Skuldsättningen hos de fattiga länderna är skyhög, vilket gör att räntorna är långt högre än i rika länder – något som gör att investeringar i folkets utveckling och välfärd är långt svårare att få till. Samtidigt är det ett faktum att de flesta av de rika länderna gynnats starkt av kolonialperioden då stora värden bytte ägare utan betalning. Man räknar tex med att Storbritannien lade beslag på värden motsvarande 15 biljoner pund från Indien (15 trillion pounds in English) fram till frigörelsen 1947. Ett sanslöst stort belopp.
Även idag byter stora värden ägare – må så vara att de rika länderna betalar för de mineraler, fossila bränslen mm som utvinns. Men importen består mest av råvaror, dvs förädlingsarbetet – och det är där de stora inkomsterna ligger – sker som regel i de rika länderna.
För det fjärde: Den nyliberala ordning – där statens roll minskas och skattesänkningar har ett egenvärde – är direkt farlig. Jag trodde själv på det nyliberala budskapet under mina fem-tio första år i politiken men tvingades inse hur bristfälligt det är. Balansen mellan stödet, genom skatter, för det allmänna bästa – the public good – och privatkonsumtion är för folk med höga inkomster och förmögenheter alltför skev. Det gäller först och främst i USA men det gäller också här.
Gapet mellan den procent som tjänar mest och folkets breda lager är absurd. Det leder också till att tilliten i samhället minskar.
För det femte: Vi lider av en beslutsordning – och en struktur på olika offentliga institutioner – som är alltför silobetonad. Allting hänger ihop men vi fattar de flesta beslut inom ramen för vertikala rör. Det kan aldrig vara optimalt. Ansträngningarna att ändra på systemet är dock få och stupar som regel på det akademiska samhället – dvs Forskarna. De talar mycket om behovet av tvärdisciplin men försvarar ändå sina ofta smala discipliner med kraft. Det är klart att vi behöver specialister. Det är inte det jag är ute efter. Snarare är det behovet av att förstå hur allting hänger ihop som inte får den prioritering som behövs.
För det sjätte: Jag har redan berört hur kortsiktigheten i ekonomin medverkar till att förvärra både klimat- och miljöproblemen. Men vad värre är: Ekonomin som system har noll förståelse för att naturen är vårt livsuppehållande system. Det är inte pengar som skapar välstånd. Pengar är bara ett medel för att göra handel med varor och tjänster enklare. Välståndet skapas av tillgången till naturresurser. Och hur dessa resurser används har avgörande betydelse för vår välfärd på lång sikt. Ett grundproblem är att ekonomin till stor del handlar om produktionstillväxt – ett kvantitativt mål. Men det säger föga om kvalitén. Ekonomisk tillväxt kan vara bra men den kan också vara skadlig och bryta ned.
IRP som jag tillhör kom nyligen med en ny rapport – GRO 2024. I denna slår vi fast att konsumtionen av naturresurser mer än tredubblats på 50 år och f n ökar med mellan2 och 3 % årligen. Vad värre är – 60 % av de globala utsläppen av växthusgaser – kommer från utvinningen och processandet av olika naturresurser. Det gäller jordbruket men därtill kommer framställningen av stål, betong, ammoniak, aluminium, plast, textilier, elektronik mm
Om utvecklingen fortsätter som hittills kommer resursanvändningen att ha stigit med minst 60% till 2060 – en katastrof för klimatet men också för ekosystem och biologisk mångfald.
Ett stort problem i sammanhanget är att det materiella fotavtrycket skiljer sig år så kraftigt mellan olika regioner. En person i USA eller Väst-Europa har ett fotavtryck på kanske 25 ton per capita och år. Motsvarande i ett fattigt land ligger på c:a 3 ton.
Det säger sig självt att fattiga länders befolkning måste öka sina materiella fotavtryck för att eliminera fattigdomen. Men om det sker på samma sätt som i de rika länderna går det på tok. Vår lilla planet skulle storkna under tyngden av alla föroreningar och allt avfall.
Så lösningen måste rimligen vara att vi i den rika världen steg för steg reducerar våra fotavtryck genom en intelligentare och effektivare användning av naturresurserna. Det måste rimligen innebära att vår aptit på materiell konsumtion mattas av – och tar sig nya former. Samtidigt som de fattiga ländernas befolkning ökar sina materiella fotavtryck men på ett smartare sätt än vad industriländerna gjort.
För att detta skall vara möjligt bör vi utveckla nya indikatorer för hur vi mäter framsteg i samhället. Samt initiera en bred diskussion om vad som är ett gott liv, dvs vad som definierar livskvalitet.
Tillväxt i BNP duger inte som måttstock för utvecklingen. Ansträngningar görs nu att lansera indikatorer – eller mätinstrument – med fokus på ”wellbeing”, dvs välbefinnande. Det handlar om hälsa, goda jobb, utbildning och kultur, ren miljö, stabilt klimat o s v
För det sjunde: Dagens system för ”governance” – eller statsskick – håller inte måttet. Det växte fram som ett resultat av freden i Westfalen 1648 och bygger på att de enskilda staternas suveränitet. Men många av dagens utmaningar handlar om problem som är gränsöverskridande. Då räcker inte suveräna stater till. Vi ser det tydligast när det gäller frågor som klimatförändringen, förlusten av biologisk mångfald och föroreningarna och utfiskningen av haven. Men den internationella brottsligheten är ett annat exempel.
Rader av internationella konventioner har etablerats på miljöområdet men de saknar ”bett”, dvs tydliga sanktionsbestämmelser. Här måste en revolution ske i närtid. EU:s sätt att arbeta kan vara ett föredöme för världen.
För det åttonde: Klimatutmaningen är på sitt sätt den största. Om vi inte kan stabilisera klimatet riskerar konsekvenserna att bli oöverstigliga. Klimatkonventionen etablerades 1992. Sedan dess har utsläppen av växthusgaser årligen ökat med mer än 60% – ett dåligt resultat, för att uttrycka sig försiktigt. Konventionen måste skärpas. Ett sätt skulle vara att de facto betala länder med stora olje- och gasresurser för att de låter bli att exploatera reserverna. Många fattiga länder är idag olje- och gasproducenter och skulle bli än fattigare om de avstod från att sälja fossila produkter på marknaden. Att ersätta dem ekonomiskt för att avstå från att tjäna pengar på klimatstörande produkter vore ett konstruktivt sätt att reducera utsläppen. På samma sätt kan man tänka sig att ett skydd av regnskogen kunde förenas med en motsvarande ersättning.
För det nionde: Jordbruket utpekas ofta som ett av de system som gör mest skada både för naturen och klimatet. Utsläpp av växthusgaser, övergödning av vattenområden, pesticider som skadar både ekosystem och människors hälsa etc. Samtidigt är det märkligt att jordbruket hamnat i en situation där det kommit att utpekas som ett avgörande hålllbarhetsproblem. Jordbruket är – liksom skogsbruket – den enda näringsgren som i grunden drivs av fossilfri solenergi och som i ett evigt kretslopp använder och bygger in växthusgasen koldioxid i sina produkter. Därtill begraver jordbruket en del av det infångade kolet i jorden för överskådlig tid. Både jord- och skogsbruket utgör därför sektorer som borde vara en ”win-win-win”-aktivitet.
Det spännande är att det pågår något av en revolution inom jordbruket – i form av det som kallas ”regenerativt jordbruk”. Det innebär bl a att marken aldrig ligger bar, dvs alltid täcks av en gröda – allt för att maximera fotosyntesen. Vidare ställs plogen åt sidan – för att störa markjorden så litet som möjligt. När plogen sätts i marken frigörs kol och genom att inte plöja kan kolet istället byggas upp i marken. En annan viktig faktor är en varierad växtföljd. Summa summarum: Ett jordbruk som utnyttjar fotosyntesen maximalt, som bygger kol i marken och som kraftigt reducerar läckagen av näringsrester och pesticider till omvidningen.
Innovationer och teknik har spelat och spelar en avgörande roll i samhällets utveckling. Vi kan peka på rader av uppfinningar som revolutionerat våra samhällen, som ångmaskinen, elektriciteten, telefonin, utvecklandet av bilar, datamaskinen, nanotekniken, Internet, smarta telefoner osv
För det tionde: Ny teknik är sällan bara positiv. Faktum är att tekniken som regel utnyttjas för både goda och dåliga syften. Vi ser tex hur sociala medier å ena sidan ökat människors möjligheter till ökad information och kunskap – och att delta i det offentliga samtalet. Samtidigt har sociala medier lett till en ökande mängd av ”fake news” och desinformation och skapat informationsbubblor där folk blir fångar i ett ofta skevt och förljuget informationsflöde.
Det som nu förestår med exponentiella teknologier – kanske framför allt AI – kommer att ställa det mesta på huvudet. Ingen kan exakt förutspå vad som kommer att ske. Här finns förutsägelser av typen att ”maskinerna kommer att ta helt över” och göra sig av med oss människor. Här finns samtidigt förutsägelser om att tekniken kommer att lösa de allra flesta av våra problem och skapa ett överflöd för alla.
Vad skall vi tro på? Vad som borde finnas är oberoende institutioner för att studera och utvärdera vilka de sannolika effekterna är av teknikutvecklingen. På engelska skulle det heta ”Institutes of technology assessment”. Det finns några få exempel, som tex SITRA i Finland -the Finnish Innovation Fund – som ägnar sig åt foresight studies/framtidsstudier. Syftet är att öka kunskapen hos den finska Riksdagen – som äger SITRAS – om vad som väntar så att man kan stifta lagar och regler som styr tekniken i positiv riktning.
Idag är politiken som regel ”reaktiv”. Men den borde vara ”proaktiv”. Annars är risken stor för tillämpningar av den nya tekniken som skulle göra långts större skada än nytta.
De stora ”tech-företagen” håller för övrigt på att skaffa sig en allt större makt över våra ekonomier – framför allt via kontrollen av allt större datamängder och men också indirekt via bidrag till olika syften, som till exempel politiska partier. Elon Musk är ett talande exempel. Han beslutade nyligen att donera 45 miljoner dollar i månaden fram till valet i USA till Trumps kampanj. När sådana penningsummor är i omlopp är det knappast en demokrati vi talar om, snarare en plutokrati!
För att sammanfatta:
Vi står inför en rad utmaningar – ekonomiska, teknologiska, sociala, kulturella och miljömässiga. Vi måste lita till att politiken – inom demokratins ramar – kan klara utmaningarna. Vi har inget annat val.
Historien har lärt oss riskerna med auktoritära styrsystem. Vi ser dagligen avarter i länder som Kina och Ryssland – men också på andra ställen i världen.
Men om vi skall klara utmaningarna – och därmed också klara att försvara demokratin – krävs en både modigare och mer systeminriktad politik. Vi kan inte fortsätta lösa ”en fråga i taget”.
Och politiken måste våga utmana penning-makten – både vad gäller fattigdomen i världen – f f a i ett nord/sydperspektiv – och den ökande ojämlikheten inom våra länder samt utarmningen av vitala ekosystem och klimatförändringen. Jag bör tillägga att också fånga in Finansmarknaderna som i stor utsträckning lever sina egna liv. Skuldsättningen i världen har ökat enormt – i stor utsträckning genom att nya lån skapas ur luft. Riskerna för världsekonomin är stora och växande.
Allt detta kräver förändringar i ekonomin – transformationer skulle jag kalla det. Både för att utjämna sociala skillnader, för att fånga in finansmarknaderna och för att se till så att ekonomin arbetar i harmoni med naturen, inte som alltför ofta idag i disharmoni. Det kräver också en övergång från att mäta framsteg enbart som en fråga om produktionsvolym – tillväxt i BNP – till ett system som ger prioritet åt välbefinnande och välfärd.
Det här är delvis höger-vänsterfrågor – men inte enbart. Utmaningen att skapa harmoni mellan ekonomin och naturen borde vara en prioritering för alla – oavsett var man befinner sig på den politiska skalan.
Och även de som förordar låga skatter och största möjliga frihet inom ekonomin borde inse att ett samhälle med växande skillnader leder till ökande sociala spänningar – och minskande tillit – som är ett hot mot oss alla.
På samma sätt är det med det ekonomiska gapet mellan Nord och Syd. Ökande folkrörelser och migration kommer att vara en av följderna om inte vi i den rika världen ger långt större stöd åt fattiga länder – både i form av förändrade finansiella och handelsregler men också i form av bidrag till investeringar i grön teknik.
Det jag sammanfattat här är ett axplock av personliga intryck under snart 60 år i samhällets tjänst. En del framgångar. En del motgångar. Folk frågar ofta om jag är optimist eller pessimist. Jag brukar svara att jag är ”possibilist” – det finns så mycket kunskap idag och många goda lösningar framme på områden där vi behöver ställa om.
Om vi skall lyckas beror på politiken. Efter mer än tjugo år i politiken kan jag bara säga att jag är besviken. Kortsiktigheten är satt i system vilket gör att partierna sällan vågar ta de stora greppen. Ibland känns det mest som om man tävlar om vem som skall vara VD för AB Sverige. Visioner och transformativa förändringar lyser med sin frånvaro.
Så det gäller att sätta press på politiken. Och här blir det avgörande hur vi människor agerar. Vi kan inte lämna politiken åt politikerna. Vi måste ligga på och visa att vi bryr oss. Inte minst gäller det alla unga människor. Engagemanget i partierna idag är litet. Det duger inte. Vi kan inte lösa de problem vi står inför utan en proaktiv politik. Och då måste människor ställa upp.
Mycket står på spel detta år. Valet i USA blir en vågbrytare. Skulle amerikanarna välja Trump – vilket Gud förbjude – kommer mycket att gå snett. Det räcker att studera hans energipolitik, där han fortsätter hävda att maximal utvinning av fossila bränslen är framtiden för USA och där han vill avskaffa alla klimatpolitiska åtgärder som Biden infört.
Samtidigt är inte Biden den ideale kandidaten. Märkligt f ö att USA – med 330 miljoner invånare – har att välja mellan dessa två ålderstigna kandidater…
Men det är inte bara valet i USA som innebär en riskfaktor. Kriget i Ukraina är djupt tragiskt, särskilt som Putin väljer att konsekvent bomba civila mål. Och kriget i Gaza är lika illa.
Vi får se vad som händer. Alla krafter måste verka för mer samarbete i vår sargade värld – inte det motsatta! Ser vi till historien så är det inte första gången mörka moln kantar horisonten. Människan har genom historien utkämpat talrika krig och slagits mot epidemier och fattigdom. Utmaningarna idag är inte mindre. Tvärtom. Men skillnaden är att vi har all den kunskap vi behöver för att skapa en bättre framtid. Låt oss utnyttja den!
Senaste kommentarer