För några veckor sedan formulerade vi en uppgiven ”Eftertanke”, orsakad av sorg över att ett av Människans
äldsta försök att förstå meningen med existensen, Genesis’ berättelse om Isaks offer, ingav förtvivlan.
Ingen tröst kändes möjlig att hämta ur myriaderna av konstnärliga och teologiska utläggningar av den
grymma gamla texten. Men då man egentligen främst skriver för att samtala med sig själv, räcker det
ett bra stycke att bara försöka formulera sig och fortsätta prata med sig.
Under senaste tiden har vi umgåtts med en av samtidens mest stimulerande och trösterika böcker, Harald
Blooms vidsträckta, egensinniga ”Den västerländska kanon” och påmints om ett förhållningssätt, som
hjälper mot modstulenhet, olika slags. Eftertankens kranka blekhet kan övergå i Eftertankens rosiga kinder.
Bloom lanserade för några årtionden sedan sin läsning av Genesis och presenterade en speciell
idé om vem författaren till dessa och andra delar av Gamla testamentet skulle kunna vara. Den person som
kallas ”Jahveisten” – beteckningen står för flera författare – eller ”J”, är kanske i själva verket en ”ironiker” av samma sort som Shakespeare, Chaucer, Woolf, Dante. Det betyder, att man kan pröva att läsa Bibeln på samma sätt som man läser annan genial skönlitteratur; det hindrar inte den andliga uppbyggelsen, trösten, stärkandet av tron, kraften att leva och uthärda, finna frid, inse sitt oförytterliga värde som skapad till Guds avbild. Tvärtom – det bidrar till äkta självinsikt!
”J”, ”Jahveisten” är, liksom flera av Evangelisterna, lysande diktare! ”J”:s och andras stora röster är märkligt polyfona, förenar i en väldig klang mångas – kanske allas – röster! Var och en får känna igen sig.
Det skall här sägas, att Bloom föreställde sig att ”J” t.o.m kan vara – häpna! – en kvinna vid kung Salomos
hov, rentav Batseba själv! Denna välkända och av experter (på allt möjligt) utskämda tankefigur har en enorm tröstepotential.
Den visar, att läsandet för Människan i den kultur där hon har råkat födas och i dess motsvarigheter i andra kulturella kontexter är nyckeln till livsförståelsens lås. ”Läsning” är en mycket mångsidig och på oändligt många olika sätt pågående aktivitet – besläktad med andningen!
Man måste – för att ta sig an Blooms retsamma bok – ha nåden att fått bli gammal och därför i någon ringa
mån då och då kunnat svälja en slurk av den personliga inre frihet, som Bloom så överdådigt Illustrerar, och säga: Så här ser jag på saken, jag är fri att slippa bero av andras omdömen!
Varför har vi den hopplösa debatten om värdet av en litterär kanon? Har de som fördömer Bloom verkligen
läst hans förslag till utnämnandet av de största litterära verken? Hans nomineringar kan beskrivas som ensidiga,
subjektiva, högfärdiga, missvisande – men hur ser alternativen ut?
*
Vi har haft glädjen att under en tid få uppmuntra Elin Anna Labbas framgångsrika författarskap.
Elin Anna förstår och praktiserar den insikt som också Bloom företräder; hon läser, lyssnar till, återbördar
från glömskan de starka diktarna i sitt kulturella sammanhang; hon låter även älvarna, vidderna, de dränkta skohömyrarna berätta och hon bidrar därmed i sina texter till en sann polyfon kanon..
Senaste kommentarer