Vår enda f.n., i sin art enastående poet, Gunnar D. Hansson (GDH), har nyss sänt ut en ny bok, ett litet häfte med hög densitet. Det kallar sig /”Nervösa nationer/två halvprosadikter och en runsten/”; det är också vad den vackert formgivna och med äkta kolofon försedda skriften innehåller. Förlaget kallar sig Ekphrasis, vilket antyder sinne för olika konsters – och vetenskapers – dialogiska samhörighet.
En i samtiden bortkommen och av samtiden också en smula övergiven läsare erbjuds av GDH:s poesi en viloplats och en bordsgemenskap, dess misantropi till trots. Eller kanske tack vare den. Läsaren har ju också roligt. Därför, förstås: ”Tag och läs”!
Samtidigt läser jag Joseph Brodskys Nobeltal från 1987, som uppsökts på nytt, då Kristian Gerner (Forskargäst i sommar hos Lövstabruks kulturförening, hoppas vi) just sänt ut en kunnig och skarpsinnig historisk studie med titeln ”Sovjetunionens skendöd”, där bl.a. Brodsky som representant för sovjetisk förföljd rysk intelligentia* porträtteras.
Läsaren finner, att det Brodsky i sitt Nobeltal säger om poesiens väsen och funktion är invändningsfritt och sant: ”…språkets framtid invaderar dess nutid. Den som skriver dikt gör det inte för att flirta med eftervärlden, fastän han hoppas att hans dikt skall överleva honom, om så bara en tid… Hans bok är ett samtal mellan en författare och en läsare, som är mycket förtroligt och utesluter alla andra, ömsesidigt misantropiskt, (min kursivering), om man så vill…. Den som skriver en dikt gör det därför att diktskrivandet innebär en enastående acceleration av medvetandet, tänkandet, världsuppfattningen..” Och på ett annat ställe i talet/essän: ”En bok förefaller mig vara en mera pålitlig samtalspartner än en vän eller en käresta…”
Översättningen och porträttet av Joseph Brodsky med katten Missisipi är gjorda av Bengt Jangfeldt.
BÖW
____________
* Brodsky greps i januari 1964, anklagad för social parasitism, och dömdes i mars samma år till fem års förvisning till Archangelskområdet.
I förhör från rättegången mot Brodsky 18 feb. 1964 – finns redovisat följande klassiska meningsutbyte:
” – Domaren: Och vilket är ert egentliga yrke?
– Brodskij: Jag är poet. Poet och översättare.
– Domaren: Vem har bestämt att ni är poet? Vem har givit er rätt att kallas poet?
– Brodskij: Ingen. Vem har givit mig rätt att kallas människa?
– Domaren: Har ni lärt er detta?
– Brodskij: Vad då?
– Domaren: Att bli poet. Ni har inte försökt besöka universitetet där man utbildar folk … där man lär dem saker och ting? …
– Brodskij: Jag trodde inte man kunde studera till poet..”
(Återgivet efter Wikipedia)
Jag finner den återgivna förhörsskärvan intressant. Vem, annan än poeten själv, kan uttala sig om huruvuda poeten är eller inte är poet.
Att vara poet är mer än att skriva dikter. Det är ett ställningstagande och ett förhållningssätt i härvarandet.