Förfaren författare öppnar sin verktygslåda.
Julian Barnes’ senaste berättelse Elizabeth Finch föreligger i dagarna samtidigt i original och på svenska (Bakhåll). Den visar oss ett porträtt av den goda läraren och problematiserar frågan om passionens natur, säger oss, att vår insikt om historien, om liv och människor är provisorisk och tidsbestämd men att vi, detta till trots, kan leva våra bristfälliga liv. Vi får inte bestämma vilka spår vi lämnar efter oss, hur vi kommer att bli som Minnen.
Ramberättelsen handlar om Niel och några av hans vänner, en skock samtida, sent mognade, slarvor och hipsters, som väljer att delta i en akademisk föreläsningsserie om Civilisation och Kultur. (Kanske ”Bildning” som accessoir?) Föreläsaren är den gåtfulla Elizabeth Finch (måhända ett porträtt av Julian Barnes’ vän Anita Hooker, konstvetare, författare). E.F.:s distanserade personlighet fascinerar Niel och hans vänner. Hennes enkla intellektuella värdighet, klarögda ifrågasättande av det förgivettagna och tro på att människan kan erövra personlig frihet trots de begränsningar som historien, kulturen och moralen ålägger henne, förtrollar och förvirrar hennes disciplar. Niel kan inte motstå sin passion att på djupet försöka lära känna henne. Elizabeth dör i cancer. Niel får förtroendet att förvalta hennes intellektuella kvarlåtenskap. Han gör det främst genom att med ”gänget” – under kommande år – samtala om henne. De vanliga fördomsfulla frågorna går i gång: Har hon en hemlig älskare? Vem är mannen i den ”dubbelknäppta överrocken”? Är hon inte möjligen ”judisk”, både mörk och smart, som hon ju ter sig.
Och Niel skriver efter att ha sett E:s kryptiska anteckning ”J. död vid 31 år”, en essä om den romerske kejsaren Julianus Avfällingen – kanske en sorts C-uppsats, om den vore mer ”akademiskt” opersonlig och litet mindre pratsam, inte så fylld av Niels egna funderingar om sig själv och arten av sina känslor för E.F..
Berättelsens andra, mest tungviktiga, avdelning utgörs av just denna Niels essä, som alltså handlar om Julianus Apostata, den siste ”hedniske” romerske kejsaren, som ”avfaller” från den kristna tro, vilken blir statsreligion i Romarriket genom Kejsar Constantins edikt år 325. Julianus är en fri intellektuell för sin tid och känner avsmak inför den nya religionen, kristendomen, och dess svaghet för martyrskap, skuld och syndafördärv. Se bara den förfärliga ”igelkottsmålningen” av den Helige Sebastian! Julianus förutser galenskaper, som den nya religionen kommer att leda till, till religionskrig och ömsesidiga massakrer troende emellan, allt i motsats till de värden som förmedlas av den antika grekiska ljusa, lekfulla och toleranta gudavärldens öppenhet och fridsamhet.
I essän gör Niel en genomgång av den kristendomskritik, som Julianus står för, och nämner en rad filosofer, författare och andra som avvisar den ”Bleke Galilléens” troslära. Swinburne, Anatole France, till sist Henrik Ibsen. (Att Hitler i ”Bordssamtal” säger sig beundra Julianus’ tolerans är en omskakande upplysning. Stämmer det verkligen?)
Julianus ställer frågan om vad Europa skulle ha blivit om den ”hedniska”, dvs, antika gudavärlden, inte ersatts av den livsfrånvända sekt, som den ”Bleke Gallileen” företräder. Den tycks ju villig att oavbrutet para sig med de mest vedervärdiga sekulära trosläror, föra religionskrig och begå övergrepp i religionens namn, menar Julianus och – E.F..
Men de har ”fel”, dessa skeptiker – deras storhet ligger i att de vågar ifrågasätta. Julianus oro är beaktansvärd, men vi inser, att han misstar sig, när vi så här dags i historien begrundar kristendomens frihetsbudskap i Evangeliets milda ljus, när vi reflekterar över renässansens revival av antiken, läser ”vår” Dante och Shakespeare.
Att den antika gudavärldens pojkaktiga fridsamhet och tolerans går förlorade i och med att kristendomen får initiativet är alltså inte sant – den antika guda- och föreställlningsvärlden är fortsatt levande i Västerlandets mentala liv, antikens filosofi och tänkande är i reciprokt samtal med den ”kristna” tanken – och lär oss fortfarande mer och mer om vad det är att vara människa och att formulera bilder av själens liv, det andliga..
Det dåliga är just oandlighet, som också är okunskap; vi bevittnar ständigt hur i vår sekulära och okunniga tid folk letar eklektiska godbitar i religioner och trosläror i jakt på mening att fylla inre tomhet med. Andlighet i olika portionsförpackningar har blivit handelsvara i brokiga varuhus. Detta har t.o.m. Johan Hakelius, en Niellike med talarstol i Expressen, nyligen insett. Det skall han ha en eloge för.
Julianus och Elizabeth är samma toleranta andas barn, integra, icke självömkande. Niel och hans sort lever upp i medelåldern sina ytliv, handlar yogamattor, testar drinkrecept; ”Sex” och ”kärlek” utövar de ungefär som ölhävning. Men längtan efter äkthet, passion i existentiell mening, tar sig hos Barnes’ osäkre hjälte Niel uttryck i en obetvinglig lust att förstå Elizabeths Finch’ unicitet och värdighet. Han förstår, att han älskar henne och måste ansvara för hennes minne i världen.
Han måste dock till sist inse, att detta inte låter sig göras.
Den E.F. han älskar finns inte, det eftermäle han önskar ge henne kan inte bli av, spåren efter henne kan komma att sopas igen av historiens vindar och hans egen önskan att äntligen bli något annat än ”de oavslutade projektens mästare” (som hans barn hånar honom för att vara) inte kommer att uppfyllas. Resignation återstår. Och det är nog också vad Elizabet Finch skulle ha sagt. Att resignera innebär för henne att inte vilja hämnas ens en stor oförrätt. Niels projektion av Elizabeth säger ingenting om henne, men desto mer om Niel själv och hans play mates.
*****
Så den stora frågan.
Hur skall man förstå hur ett religionsbyte kan ske, hur går det till, när ”nya” gudar erövrar de ”gamlas” plats, eller ”sammansmälter” med dem? Vad händer i den enskilda människans medvetande, när en sådan transformation sker? Det finns vittnesbörd därom men jag hittar ingen exeges som övertygar, förrän jag återvänder till den mest älskade poesin, till Hjalmar Gullbergs oerhörda diktsamling Dödsmask och lustgård från 1952. Där finns den poetiska gestaltningen av den guda- och trosvärld som Julianus Apostata inte vill/kan lämna. Och den tecknas i sann mening som ekumenisk, för oss alla gemensam. (”Ekumenisk”, det som tillhör huset, familjen..):
”Så for jag i min ungdom till Eleusis..:
De av lidande märkta, de som skådat
förgängelsens och tillblivelsens spel
gick ut i världen med en okänd tröst.
Än vittnar stenarna om frälsningsvägen.
De lyfte dödsblomman, den vita narcissen,
och det nyskurna sädesaxet lika fromt
mot förseglade läppar intill döden.”
—
”Maka dig undan, Maria, vi är många
som behöver gråta.”
——
Åt halvgudarna:
”Åt er dessa liljor, dessa isopsstänglar
åt er dessa altare som inte är altare
i vanlig bemärkelse men en trappa av sång till de outhärdliga hjälparna i vår nöd.
Och den mindre frågan:
För oss som verkar som lärare är Barnes’ berättelse en påminnelse om ett möjligt uppdrag, om att vi kan förena respekten för våra lärjungar med respekten för oss själva. Att vi kan ena en E.F:s integritet med insikten om världens faktiska beskaffenhet. Hur kan den praktiken utformas? Jo, genom att förmedla kunskap, uppmuntra färdighet, stödja förmåga, praktisera tro på ”Den andre”, se ”det bästa” i.
När jag som15 årig befann mig i realskolans klass 3, sade min svensklärare, senare i gymnasiet min klassiskgrekiskalärare, Bengt Heuman: ”Birgitta skall veta, att det grekiska begreppet αρμονία, harmoni, betecknar den ideala framstammen på ett fartyg, som klyver Egeiska havets vågor.” Insikten om att våra abstrakta begrepp har en konkret vardagsnära grundbetydelse blev för den lilla människa jag då var en värdefull nyckel till språkets rikedom och skäl till respekt för kölsträckare, snickare, timmermän.
Senare, vid läsning av texter i Nya Testamentet fick jag t.ex. veta, att det verb Bibeln väljer för aktiviteten ”synda”, αμαρτανεν, faktiskt betyder att ”skjuta med pil men misslyckas med att träffa målet”…och det är ju vad Niel och alla vi andra oavbrutet gör..
Och se, just nu anländer ”Sapfo Dikterna och fragmenten” i ny kärleksfull bearbetning av Vasilis Papageorgeou och Magnus William Olsson.
Förfarne författaren Julian Barnes ha visat oss sin verktygslåda. Tack för det.
Senaste kommentarer