Diskussionen om skönlitteraturens, alltid akut problematiska, tillstånd pågår oavbrutet och nervöst. Under tiden läser man ju, råkar ut för de mest efterhängsna böcker och kan inte värja sig mot deras påträngande, tröstande, ilskaskapande, livsuppehållande inverkan: Just nu och samtidigt: två till synes oförenliga manliga författare, vars verk representerar skilda sätt att vara i världen och hantera den existentiella förtvivlan som följer av att vara människa – och man. 

Marcus Aurelius’ Självbetraktelser skrevs för 2000 år sedan av en topplacerad predator, som valt besinningens, självbehärskningens, den disciplinerade fördragsamhetens förhållningssätt, medveten om livets korthet och glömskans makt. Han talar ansträngningslöst med och till en kvinna, som med gott mod två årtusenden senare –  i sitt lilla liv –  söker hantera undran inför det offentliga samtalets käbbel, åldrandet, vad blicken i livets backspegel säger om hennes ”val” (Fanns de ö.h.? Iakttagelser på elementarpartikelnivå indikerar ju att den fria viljan är en illusion), en ”gammal” väns svårbegripliga bitterhet, vetskapen om alltings flyktighet….

Den nya översättningen av den ”filosofiske” kejsarens 8 ”böcker” om levnadskonst – av klassisk grekiskaexperten Mikael Johansson, utgiven av Daidalos förlag – är lättsam, elegant, samtida. Bokens omslag visar samma sorts matta metallskiva, som aposteln Paulus för vår självbespegling håller upp i Korintierbrevet: ”Nu ser vi på ett dunkelt sätt såsom i en spegel”. Ja, så är det ju. Så dunkel bilden är, kan återspegla vem som helst!

Kejsaren skriver vid 58 års ålder. Det gör också långt senare, vid samma ålder Johan Jönson, fången i, marterad av, sin Zeitgeist, och den förtvivlan som det innebär att vara man och äga ett samvete. Jönsons ProponeisiS, kanske 3000 opaginerade, bibelbladstunna sidor, utgivna av Albert Bonniers förlag, som naturligtvis inser, att Jönsons bok har långt levnadsvärde som psykologiskt/poltiskt tidsdokument, lämnar läsaren ingen ro, väcker hennes ömsinta medlidande, men också ökar hennes insikter. Att redovisa komplexiteten och rikedomen i denna till synes kaotiska – men i realiteten mycket medvetet regisserade textmassa – är ogörligt. Boken är i god mening efterhängsen. Eftersom samtalet om den torde utebli – de kritiker, som yttrat sig, förefaller inte orka ta sig an den – kan denna läsare bara anbefalla den och endast påminna om de gläntor av ljus och skönhet som då och då öppnar sig i Jönsons vredgade lyriska landskap. Där gestaltas i Celanskt branta bilder och vändningar också det goda, den kärleksfulla naturen och ömheten för en älskad människa.

En romersk kejsare och en svensk metallarbetare, ”kuksugare-fittslickare” – Jönsons språk provocerar inte, däremot demonstrerar det effektivt hur provokationen, smädelsen, förlorar sin laddning när den uppträder i legioner – är samtida och närvarande just nu. Zeus välsigne Marcus. En i ProponeisiS bortvänd Gud må ”vända sitt ansikte till”, välsigna och beskydda Johan.

 

 

 

 

 

Pin It on Pinterest