Gunnar Olsson är ett värmländskt geni, vars böcker kommer ut i USA på ansedda universitetsförlag. Gunnar är även professor i en samhällsvetenskaplig disciplin, som benämns kulturgeografi och filosof, inte ”av facket” men dock. Han har på dem som mött honom i hans egenskap av akademisk lärare med ett ovanligt fri- och skarpsinne gjort livsavgörande intryck. För den här läsaren, som när det gäller förmåga till filosofiskt tänkande spelar i gärdsgårdsserien, är hans böcker till tröst och uppbyggelse. Gunnar skriver genrefritt och förmår tala kärleks- och tillitsfullt också till den fåvitske.
Gunnar Olsson gör upp med det mycket allmänt förekommande Kartografiska förnuftet, som förväxlar terrängen med kartbladet. Han klär av den ”rationalitet”, d.v.s. Det-För-Givet-Tagnas tyranni, som innesluter oss i den ena tankebubblan inuti den andra och begränsar vår förmåga till självkritik och handlingsfrihet. Kanske handlar det, tror jag, också om vad Luther talar om som ”Människans inkrökthet i sig själv”, ett begrepp, som protestantiska teologer alltjämt brottas med; det väcker ju skuldkänslor, innebär kanske ”Jag är en usel syndare men värd att oändligt älskas.”
Vår kunskap är och förblir ett styckverk, om vi inte kan hantera den bättre och inse att samhällets och individens våndor ofta beror av vår ”lydnad” inför Det-För-Givet-Tagnas demarkationslinjer! Språkets sega och taggtrådsvassa strukturer hindrar gränsöverskridande. Vi vet ju inte vad det är att ”veta” eller att ”inte veta”.
Detta får konsekvenser för individen Människa och för Samhället: De parlamentariska säsongerna är 4-årsperioder och under en sådan hinner ju inte någon insikt växa till övertygelse, ännu mindre till handling. Autokratens, självhärskarens instängdhet inom sina röda linjer visar hur fruktansvärd och allmänfarlig lojaliteten med den inre kartan kan bli!
Och vad den betyder för våra enskilda ”fria” livsval är en oroande fråga för en åldrande människa, som blickar in i sin levnads backspegel.
Den här lilla texten kan inte åta sig att presentera ens glimtar av G:s kunskapsfilosofi – du som råkar läsa den, kan kanske söka upp böcker med titlar som Antipasti, Lines of Power-Limit of language, Birds in Eggs-Eggs in Bird och den magnifka sammanfattningen av Olssontänkandet i Abysmal (2007). Ta även fram tidskriften OIE #94-95.
Som handledare i skrivarkurser hämtar jag vederkvickelse i Gunnar Olssons frihetliga förhållande till själva skrivandet, dess teori och praktik och vill därför här erinra om en produktiv egenhet i de fysiska kroppar, de böcker, som hans texter uppträder i.
I en av de nämnda essäsamlingarna finns i vanlig ordning i slutet en förteckning över referenser författaren nödgats göra. Men här är det inte fråga om petitmätrig förteckning av namn på och den lärda disciplinen hos författare/tänkare, som inspirerat, stöttat och fr.a. legitimerat resonemang och slutsatser; i stället finns en lista med ”personer” som ”medverkar” i boken.
Förutom raden av filosofer, författare, forskare, konstnärer, som anropats, finns också – Gud (!), Abraham, Molly Bloom, Kreon, Diana, Dionysus, Hamlet, Isak, Janus, Moses, Odysseus, Oraklet, Penelope, Polyfemos, Salome, Sfinxen… Deras bidrag till de Olssonska resonemangen är lika betydelsefulla som t ex en Lacans, Saussures, Nietzsches, Kierkegaards.
Den ”utvalda bilden” ovan belyser Lydnadens faror. Caravaggios sköna och skrämmande målning ”Isaks offer” är från 1603.
Senaste kommentarer