”Text och samtal”: Ännu ett skrivarmöte I Lövstabruk: Vi fick veta något om varandra och om – oss själva.
Ännu några dagar med ”Text och samtal”. Ansats finns i betraktandet av Rembrandts målning ”Den förlorade sonens återkomst” och läsning av kap. 15 i Lukasevangeliet. Allas texter är olika, ett par tar spjärn mot temat.
Handledaren märker att samtalet tycks ställa frågan om vad vi överhuvudtaget kan veta om Människans natur och funderar vidare:
——-
Vi ser i en dödsannons en meningsdiger symbol för det liv den bortgångne lämnat, vi läser ett vackert, genomtänkt minnesord över en död; vi tar del av en autofiktiv berättelse, som vi tycker pågår i vårt eget liv, känner igen ett biografiskt avslöjande om en annans svaghet, brott, tvetydigheter, lyckosamheter. Vi tänker, att det verkar möjligt att berätta sanningen om oss människor, om Människan som sådan.
Men vi vet, att den sanningen till sin natur är fragmentarisk, villkorlig; vi känner inte ”den andre”, vi känner inte oss själva; men vi beter oss som om det finns en sanning om människan och att den kan dokumenteras, redovisas, sannfärdigt gestaltas. Vi studerar och undersöker den oavbrutet i olika vetenskapliga discipliner och konstnärliga former.
Vi skapar romaner, där diktade gestalter utrustas med trovärdiga egenskaper som vi behöver ge dem för att vi skall kunna undersöka vad som sker med dem i deras, av vår inlevelse- och inbillningsförmåga skapade, liv. Och de kan förefalla lika ”verkliga” som de som levs av människor med folkbokföringsnummer och mantalskrivningsorter i vår kronotop nu och här, i den för stunden och platsen just då/där rådande rumtiden.
Anspråk på att leverera ”sanningen” om människan har alltid hävdats och frambringar oavbrutet artefakter, som kan vara oskattbart sköna eller – skräp. Men inte är de ”sanna”, mer än styckevis.
Det mesta som sagts och sägs om den enskilda människans sanna natur är provisorier, tolkningar, gissningar.
Vi längtar och söker efter en uppenbarad sanning. Kan den nås?
Ja, tillsammans, i öppenhet och förtroende, kan vi möta skärvor av den.
Men det sker bäst, när vi återvänder till och återanvänder en tidlös (och därmed samtida) berättelse, en myt, en gammal helig text med för oss alla gemensam uråldrig kunskap:
Vi betraktar Rembrandts målning ”Den förlorade sonens återkomst” och läser evangelisten Lukas’ version av denna Jesu liknelse. Samtalet om den mänskliga relation den gestaltar pågår i tre dagar och kan inte avslutas, innan vi måste skingras.
En dag senare, mitt i glanslös vardag, anar vi att Abraham, Isak och Jakob, Den förlorade sonen, dennes bittre broder, Odysseus och andra mycket gamla vänner förefaller stå i samma kassakö på Coop och ICA som vi. Och om otaliga döda före oss, efter oss, liksom om de många som just nu dör, vet vi vad vi behöver veta, tack vare den gamla texten.
”Myten är människan avklädd
allting som döljer
livet hon lever.
Myten åldras inte
men tolkningarna dör,
en efter en
som förbrukat epitel,
mjäll, avskrap
från levande hud.
Skär i myten –
den blöder.”
(Birger Norman i 'Vägen längs sjön' 1988)
Jag har inget att önska ifråga om ämnesvalen i kommande program, det brukar alltid vara inressant innehåll, både om aktuella och eviga frågor.
Jag har av hälsoskäl svårt att ta mig till Lövstabruk pga lång resa. Jag håller med om att vi alla behöver träffas i verkliga livet, vi törstar ju alla efter gemenskap. Det enda jag skulle önska för egen del är att kunna delta i något evenemang via nätet. Det finns ju många bra plattformar för detta i dag. Inte idealt men kanske det näst bästa. Varmt tack till er alla som ordnar och bjuder på ett lysande program!
Tack, Lillemor, för dina goda ord! Vi har i styrelsen samtalat om att överväga att sända något arrangemang digitalt.
Och om du hör av dig med uppgift om var du bor, kan vi därutöver förmodligen ordna så att du kan samåka med någon hit och delta i någon sammankomst. Vad sägs om att komma hit lyssna till vår föredragshållare Peter Sjölund, som 6 april talar om metoder inom släktforskning; han är unik expert i ämnet. Följ vår programavisering på hemsidan och berätta vad du skulle vilja vara med om.
BÖW
Dina texter är allvarliga Gittan, in till skelettet-alvarliga! Och jag läser dem alltid med nyfikenhet, för du har perspektiv som jag saknar i den värld jag huvudsakligen vistas i – där korta budskap flashar förbi och gör mig yr (även om jag försöker läsa en bok då och då). Jag saknar ofta allvaret! Men jag skrattar också högt åt att vi kan möta Odysseus, Abraham och hela klabbet i kön på Ica eller Coop. Haha! Vilken underbar tanke :), måste kolla noggrannare i kön nästa gång. Sen tittar jag på bilden och ser kundvagnen proppad med chokladaskar och julmust. Kul bild i kontrast till din text, och jag skrattar igen. Man föds, lever, äter choklad och dricker julmust, och dör. Och har man tur träffar man några gudar i kön också – och har man ännu mer tur har man även fått sig några goda skratt innan det är dags att ta någon i kön i handen och vandra vidare. Det får bli min dagens sanning det!
Tack, Tyri, för uppfriskande synpunkter. Jo, vi vet inte vilka gudar som finns med oss i vardagens rutinmässiga verksamhet. Du vet ju, att Hjalmar Gullberg en gång försäkrade att gudar sitter vid våra bord och att vid vår sida sitter ”en gud förklädd”. Mytens och konstens gestalter är oss nära och vi kan alltid föra samtal med dem – genom tiden och rummet. –
Hur går f.ö. ditt skrivande?
Välkommen tillbaka till Lövstabruk! man kan fortfarande en vecka anmäla sig till retreat 14-16 april.
Kan det vara intressant att ta detta som utgångspunkt för ett berättarsamtal?
John Swedenmark Isländska essäer i samtal, Biblis nr 97 våren 2022:
Utforskandet är en del av berättelsen, och han [författaren och filologen Bergsveinn Birgirsson] tillåter sig att använda sin rika stilkonst för att göra rekonstruktioner av miljöer och psyken på 800-talet, att fylla i luckorna där det inte finns någon dokumentation, …
…, landar Bergsveinn i den samtida neuroforskningens kritik av åtskillnaden mellan subjektivt och objektivt: uppdelningen mellan kropp och själ, känslor och tankar tas för given men kan på empiriska grunder ifrågasättas, till exempel av António Damásio. För en författare, också av fackbokstexter, är det inte tillrådligt att enbart ägna sig åt objektivt, neutralt, logiskt tänkande.
… Det går nämligen ut över läsaren, som får svårare att följa med ifall författarens känslor och tvivel på det egna projektet är bortkopplade. Verket blir intressantare om forskningsprocessen redovisas som en berättelse – och känslornas närvaro i texten hjälper till att skapa en helhetsbild ur objektiva fakta, som annars lätt tar formen av fragmentiserade uppräkningar. Bergsveinn försvarar på så vis sin egen subjektiva närvaro i fackböckerna, och utmanar de flesta av sina generationskamrater till en mer lekfull syn på forskningen.
Tack Per-Ulf
Välkommen till Lövstabruk i sommar, då den kunskapssyn som Bergsvinn representerar
belyses av bl.a. astrofysikern Bengt Gustafsson, som kommer att presentera sin nya bok
””Av samma längtan”, som behandlar det litterära modernismens genombrott vilket är samtidigt med just den ”nya” naturvetenskapens (Einstein, kvantfysiken)! B.G. är en tänkare med den sorts frihetliga öppenhet som Bergsvinn också företräder.
they set my aunts house on fire
i cried the way women on tv do
folding at the middle
like a five pound note.
i called the boy who use to love me
tried to ‘okay’ my voice
i said hello
he said warsan, what’s wrong, what’s happened?
i’ve been praying,
and these are what my prayers look like;
dear god
i come from two countries
one is thirsty
the other is on fire
both need water.
later that night
i held an atlas in my lap
ran my fingers across the whole world
and whispered
where does it hurt?
it answered
everywhere
everywhere
everywhere.
/
Warsan Shire
Alain, så bra att få se denna starka dikt av Varsan Shire.
Jag har lärt mig att hon är född i Nairobi, bor och verkar i London och räknas som somalisk poet. Som politisk flykting tycks hon gestalta erfarenheter, som vi alla behöver insikt om.
Det är så värdefullt att vi hjälper varandra till insikter genom att förmedla kunskap om litterära texter som ”vet” mer än vi!
they set my aunts house on fire
i cried the way women on tv do
folding at the middle
like a five pound note.
i called the boy who use to love me
tried to ‘okay’ my voice
i said hello
he said warsan, what’s wrong, what’s happened?
i’ve been praying,
and these are what my prayers look like;
dear god
i come from two countries
one is thirsty
the other is on fire
both need water.
later that night
i held an atlas in my lap
ran my fingers across the whole world
and whispered
where does it hurt?
it answered
everywhere
everywhere
everywhere.
Hej och tack igen. Det var bra surr från första till sista stund.
När jag återkom till stan gungade det under fötterna som om jag varit till sjöss några veckor. Det gungar lite än.
Välkommen, åter, Billy! Vad vi förstår, är du nu i gång med din kommande roman.
När du var deltagare i skrivarkurs här första gången för drygt 20 år sedan, räknade vi med att du skulle ge ut en bok – förr eller senare. Nu är det bestämt så dags!
Tack för tänkvärd (alltid) text!
Fler och fler flitigt använda begrepp känns numera omöjliga. ”Sanningen” i bestämd form är ett av dem.
Sanningsskärvor i ett kaleidoskop, som vi ständigt vrider och vänder på, är allt vi har.
Inte pusselbitar, som kan läggas samman till en hel bild. När vi pusslar är det med fantasier , önskningar , fasor, approximationer av religiös och vetenskaplig art.
Skrivarmötet i helgen var naket och ömsint, mer än förväntat. Både vassa och mjuka sanningsskärvor skymtade och togs emot med värme och vänlighet.
Om ändå vardagen i världen vore sådan! Att ”jag” nyfiket mötte ”du”.
Kunde krig alls föras då? Tror inte det.
Idag är avståndet mellan samtalen i vårt skrivarmöte och de internationella maktspelen så stort, att det känns som händelser i olika universa.
Tack för dina besinningsfulla och sorgsna ord. Vi får kanske framöver tillfälle att fortsätta samtala öga mot öga, när vi på nytt välkomnar till Sommarsamtal i Lövstabruk. Kloke KTH-professorn Sverker Sörlin efterlyste för en tid sedan öppna, generösa arenor, där forskare som han kan möta människor för dialog och kunskapsförmedling. Det tycks behövas särskilda initiativ till för att bli hörd genom det samtida larmet och det digitala bruset.