De stora berättelserna – de som gestaltar de tidlösa frågorna om mening och mål med existensen – kommer vi inte undan – de uppenbarar sig på nytt och på nytt. De hämtar bilder och färger ur det sammanhang i vilket vi lever. Hur viktigt då att vi har insikt om detta vårt sammanhang och ett språk med vars hjälp vi kan samtala med varandra. Till samtal vill Lövstabruks kulturförening fortsatt inbjuda, liksom till musikaliska möten, konstutställningar, skrivarretreater.
Geniale Niklas Eriksson, den bistre cartoonisten från Obbola (!), illustrerar världen över oavlåtligen språkets centrala roll, då han i sina satiriska stripes låter protagonister i framtiden (rymdfararnas tid), det förgångna, djurens värld, utsäga de förnumstigheter, fånigheter, djupsinnigheter, som vi för ögonblicket uppfattar som viktiga och relevanta analyser av tillvaron.
Man kan skratta eller vara allvarlig. Harry Martinsons rymdepos Aniara berättar också om en undergång som är tidlöst aktuell: ”Jag efter jag” faller samman ombord på rymdskeppet, som befinner sig i fritt fall mot Lyrans stjärnbild. Inför insikten om det ohjälpliga i situationen synes ingen tröst möjlig. Men två gamla människor, den eviga exilens Kristina och Karl-Oskar, sitter lugna, kanske förväntansfulla, och ser fram mot ”Löftets land”. ” I deras hjärnor finns en doft av timjan från en äng de känt”.. Det goda minnena, de varma orden ger tröst… och skapar hopp..
Lövstabruks kulturförening välkomnar till ännu en säsong med samtal..
Vi ses?!
Birgitta Östlund Weissglas
Senaste kommentarer