Birgitta (Gittan) Östlund Weissglas
Lövstabruk 2019 12 29.

”Undvik inte extasen..” – om förtröstans praktik hos tre poeter.

Under 2019 kommer tre seniora svenska diktare ut med sina kanske vackraste böcker. Kjell Espmark, 89, Göran Sonnevi, 80, Lennart Sjögren, 89.

De anbefaller och gestaltar var och en utvägar ur den misströstan, som deras läsare i denna tid också vistas i.
Därför dessa rader av en med de äldre herrarna i stort sett jämnårig läsare,                                                                         Den först nämnde talar om den (ljuvliga?) yttersta ”exil”, ”då man är fri att skriva för ingen”.

Och ändå, eller måhända just därför, uppstår dialogen.

Någon kritiker – om han inte är t.ex. en Magnus Ringgren, som vågar läsa på djupet – synes under uppgiften att recensera texter av det slag, jag här talar om, känna tveksamhet, tänker kanske: Hur skall jag kunna berätta att de här diktböckerna egentligen säger, att det råder sammanhang i tillvaron, som den högsta konsten och den enklaste naturvarelsen ger kropp, och att därav följer, att det inte är sant att Gud inte finns.
En ängslig kritiker medger möjligen att det kan vara något ”teologiskt”, något ”andligt” med den här poesin. Mer kan kanske inte förväntas i vår sekulära tid.                                                                                                                                                                                                                                                                                De tre diktarnas texter har funnits till i hela min läsarlevnad, som så här dags i livet ter sig oändlig. Tidsandans krumbukter har under resans gång hunnit bli så många, upprepat sig så ofta; så många hyllade framsteg har jag sett bita sig själva i svansen.

Kjell Espmarks bastanta författarskap (v.s.a. litteraturvetenskapliga livsverket) med prosaböckerna som frilagt de undre, inte helt väldoftande, bjälklagren i det svenska moderna samhällsbygget, de självbiografiska texterna, där han uppvisat ett ovanligt mod, det att våga omvärdera tidigare intagna positioner – betrakta t.ex.den gripande reporträtteringen av en far – och en poesi, som i sin mångskiktade enigmatiska form försatt mig läsare i lycka över min egen igenkännings-, insikts- och slutledningsförmåga.
Så kommer årets diktbok ( i mars 2019), Kvällens frihet, och hjälper mig förstå den opassande munterhet, som jag i andefattig och skramlig tid besynnerligt nog erfar, men inte riktigt förstår skälet till:
”The vesperal freedom”, den kvällskvistens frimodighet, som vi alla jämte den goda sorgen med tiden kan förunnas; Espmark hämtar begreppet hos Milan Kundera, 90.

I denna fulländade diktsamling talar den stora erfarenheten, den som förmår bejaka den djupaste inlevelsen i den andre: Innanför Beethovens ilska och dövhet skapas framtidsverken med höga opustal. ”Exilens” Helene Skerfbeck utformar ännu ett av sina nådelösa självporträtt; hennes trasiga höftleder värker (så gör ju också mina), hon använder för den sena bilden av sig själv den bruna färg, som extraheras ur mumiehud. Mallarmés ”Sonet allégorique de lui-même”, Boken, den slutliga skriften, förintas i ett rum som blir allt tommare och mörkare; poeten vet, att det ”är dags att stryka ut sig själv”.
Jag blir lättat glad, lätt om hjärtat, när jag får syn på detta.

Göran Sonnevis genom åren oavbrutna ivriga monolog om allt i den onda tiden – samma destruktiva krafter skall uthärdas och besegras i de tidiga texterna som i årets ”Det osynliga motstyckets bok”. Rösten är lika intensiv, ångesten större, kanske, osäkerheten tydligare, upplevelsen av oförmågan att förstå, att påverka, insikten om att inte orka, om ohjälpligheten i vår belägenhet i tiden och i det samtidshistoriska rummet förmedlas ännu en gång tätt intill mitt öra.       Den kroppsliga skröpligheten skymtar. Vänners död och begravningar. Maktmänniskans förvridna vulgaritet. Förtryckarens grin. Men poeten känner ju också till trösten, som han anropar med hjälp av Aristoteles; denne tror ju att vår kunskap inte behöver vara ett styckverk och att vi bör och kan leva etiskt; han påminner om örternas och fåglarnas ännu förnyade återkomster, om ljuset över havet, ”Lenas” arbete i sin ateljé, de enkla hushållsbestyren.                                              Katten Signe betraktar oss uppfordrande, vill bli matad, men hon försvinner under textens och tidens gång, kanske till den sfär, där de ”stora talens lagar” gäller. Sonnevis förtröstan vilar i föreställningen (sanningen?) om de ofrånkomliga matematiska – gudomliga? – samband som synes hålla världen samman.                                                                             Är det vår hjärna, ofullkomlig i sin genialitet, som strukturerar världen så, eller är världen sådan? Finns Gyllene snittet kvar, när vi är borta? Kan en ny Pärts, Beethovens, Bachs musik uppstå och klinga, även om ingen finns som skapar och lyssnar?

Lennart Sjögrens poesi har oförtrutet talat till mig om att livet måste levas, att naturen är mild, stark och grym, att Ölands Alvar egentligen är Eden, att människan nog kanske är ett evolutionens misstag och kan förlåtas.
”I grenverket”, som kommer hösten 2019, visar han att poesin är verktyget för vår överlevnad och inleder med den redan berömda uppmaningen: ”Undvik inte extasen/nu när torkan/alltmer breder ut sig över de inre fälten”.         Människans belägenhet är omöjlig men möjlig: ”infångad i det avundsvärda läget/mellan hettan som inte går att uthärda/ och kylan som ingen gått levande ur”.
Och ändå lever vi, ”Med tänderna fastbitna/i det alltmer avgnagda livsbenet/med märgen utsugen/ Tills svarta natten/med dagens höga klara/plötsligt kommer/och vi släpper greppet/gripna av en annan hunger”.

Ja, en annan hunger.
Därför kan poeten till sist ge oss den ultimata gåvan, metaforen för den djupaste trösten, Gudsvinden: den ofantliga  fågel- eller änglavinge som färdas över världen; intill den får vi vila i gränslös trygghet och föras vida.                                ”Vi följde den med våra ögon/också i drömmarna hände det att vi hörde den.
Själv greps den inte av svindeln/alltför mycket böjde den sig åt alla håll och förde sig själv vidare”.

 

(Betrakta närmare omslaget till Lennart Sjögrens diktsamling; så vackert och insiktsfullt kan en bokformgivare arbeta!)

Pin It on Pinterest